När SverigeDemokraterna nu kommit in i riksdagen så finns det två tydligt odemokratiska partier i riksdagen. Både är farliga, men vilket är värst?
Vänsterpartiet vill ha ett helt annat samhälle där politiker styr i individerna i detalj. Med det grönröda samarbetet har socialdemokratin och miljöpartiet legitimerat det kommunistiska partiet. Det är en skam. Läs vänsterpartiet program!
Den avgörande makten i alla samhällssystem ligger hos dem som äger och kontrollerar produktionsmedlen – i det kapitalistiska systemet en liten minoritet av stora kapitalägare. Människors arbetskraft och skapande förmåga reduceras till varor. Vare sig politisk demokrati, utbyggd offentlig sektor eller fackliga rättigheter har kunnat upphäva det faktum att kapitalismen per definition är odemokratisk.
Vad är ”det kapitalistiska systemet”? Dess grundläggande komponent är rätten att ingå avtal, dvs rätten för mig och dig att sälja och köpa en bil, ett hus, låna ut pengar och ta lån, att få betala någon för att få något gjort. Rätten att ingå avtal begränsas genom generella lagar som skyddar den som är en svagare part i avtalet.
Under kapitalismen har ekonomins olika delar blivit mer och mer beroende av varandra, såväl nationellt som internationellt. Samtidigt leder det privata ägandet till en kortsiktig vinstjakt där börskurser blir viktigare än att utveckla produktionen. Detta visar på ett ökande behov av samhällelig, demokratisk samordning av ekonomin.
Det primära syftet med ”det privata ägandet” av sitt hus, sin butik eller vad det nu kan vara är rätten att bestämma över det som är avgörande betydelse. Hur ska huset byggas om och vilka varor ska finnas i den egna butiken? Vinsten är inget självändamål. Dess uppgift är att skapa nya möjligheter. Ägandet begränsas genom lagar, t.ex. genom skatt och begränsningar i hur det ägda får användas. Men i grunden får den som äger bestämma.
En fundamental demokratisk princip är att människor skall kunna påverka beslut som påverkar dem. I dag omöjliggörs detta. Beslut som fattas i bolagsstyrelser är ofta betydligt viktigare för människors konkreta livsvillkor än beslut som fattas av folkvalda församlingar. Det är inte rimligt. Kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former. Oavsett ägandeform måste de arbetandes inflytande över företagen garanteras och fördjupas. Att själv kunna påverka arbetets utformning, förläggning och utveckling är centrala mål.
Företagets styrelse, dvs ägarna, ska alltså inte få besluta över företaget. I stället ska beslut tas i ”gemensamma former”. Det betyder facket och vänsterpartiets politiker.
Kampen för ekonomisk demokrati, en kamp som har både klass- och könsaspekter, måste föras på flera plan och i olika former.
Ur medborgarperspektivet är det samhälleliga ägandet avgörande. Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster. Därmed blir det möjligt att låta samhällsnyttan styra verksamheten i stället för kortsiktigt vinstmaximerande. Om samhällsnyttan får råda är det lättare att styra mot ett mer ekologiskt och socialt hållbart samhälle. En längre tidshorisont i samband med produktion av varor och tjänster, gör det naturligt att ta hänsyn till hur verksamheten påverkar miljön.
För dem som arbetar i företagen är det den lokala makten som är viktigast. Det naturliga uttrycket för detta är det arbetarägda, kooperativa företaget där företagsledningen väljs demokratiskt och riktlinjer för verksamheten beslutas gemensamt.
Om det vänsterpartiets program skulle genomföras så är det personer med samma värderingar som styr landet. Det blir det Lars Ohly och hans anhängare som har ansvaret för produktionen av varor och tjänster i landet och hans som avgör vad som är nyttigt och onyttigt.
Ett tredje demokratiskt perspektiv är konsumenternas. Såväl den klassiska konsumentkooperationen som senare tiders brukarförvaltning i olika kommunala verksamheter är exempel på denna form av demokratiskt och gemensamt ägande.
Den nödvändiga demokratiseringen av ekonomin måste kombinera dessa olika vägar. Samhälleligt ägande och övergripande planering är inte tillräckligt, men det är inte heller lokal självförvaltning eller kooperativa företag. Olika verksamheter och företag kräver olika former för ägande och styrning.
De möjligheter till demokratisering och inflytande över samhällsutvecklingen som ett aktivt offentligt och gemensamt ägande ger måste utnyttjas fullt ut. De gemensamt ägda företagens andel av ekonomin skall öka. Arbetarägande och konsumentkooperation skall stimuleras genom lagstiftning och skattepolitik.
Här tas steget fullt ut. Det är de socialistiska politiker som fullt ut ska styra allt.
I ett kapitalistiskt samhälle måste även gemensamt ägda och demokratiskt styrda företag i viss utsträckning underordna sig kapitalets spelregler för att inte gå under. De kan inte överleva som isolerade socialistiska öar. Å andra sidan måste statliga och kommunala företag till skillnad från de privata vägledas av ett övergripande samhällsintresse, för att i längden motivera sin existens. Offentligt ägda företag är nödvändiga verktyg för att ta till vara samhällsintresset på en kapitalistisk marknad, men bolagisering får inte användas för att anpassa den offentliga sektorn till det privata näringslivet eller förbereda privatiseringar.
Samhällsägda företag skall ha en demokratiskt beslutad ägarstrategi där samhällsnyttan och medborgarnas bästa står i centrum. Företag skall drivas ekonomiskt effektivt, men överdrivna och kortsiktiga avkastningskrav får inte motverka företagets uppgift. Särskilt viktigt är att samhällsägandet är starkt inom ekonomins nyckelsektorer: transportsystem, kommunikationer och övrig infrastruktur, finansiell sektor, bostadsproduktion, energiförsörjning, strategiska naturtillgångar och så vidare.
Inget återstår av de anställdas inflytande. Det är politikernas uppfattning om samhällsnytta och vad som är bäst för medborgarna som styr.
Samhällsägda företag skall vara föredömen när det gäller de anställdas deltagande i företagens förvaltning och ledning. Patriarkala strukturer skall aktivt brytas ned. Vinstgivande företag som lägger ner sin verksamhet för att söka än ännu större vinst någon annstans kan inte tillåtas smita från de långsiktiga sociala och ekonomiska effekter sådana beslut får. De anställda måste få veto vid förhandlingarna och garanteras rimliga ersättningar samt möjlighet att ta över verksamheten.
Här återgår partiet till att beskriva förhållandena innan det helt tagit över alla företag. Företag som väljer att flytta från t.ex. Stockholm till en annan del av landet för att få tag på medarbetare med rätt utbildning, då ska hindras.
Den regionala utvecklingen har under lång tid varierat över landet. Det beror bland annat på brister i förd regionalpolitik samt en allt mer koncentrerad industri- och tjänstesektor till några få storstadsområden. I den ojämlika regionala utvecklingen har det skapats motsättningar mellan storstadsregioner och landsbygdsregioner, samt mellan norrlandsregioner och regioner i södra Sverige. Regionalpolitiken skall därför drivas för att minska klyftorna. Utvecklingen av regionerna måste ske i samverkan, och inte idag som en kamp dem emellan. Detta kräver ekonomisk planering, som tar hänsyn till allas rätt till arbete, utbildning och social välfärd i landets alla delar.
Men det är en sådan utveckling som partiet sätter stopp för genom att förbjuda företag att flytta.
Genom pensionsfonderna ägs redan i dag en betydande del av företagen formellt av de anställda. Detta kapital bör utnyttjas för att motverka spekulation, utveckla näringslivet och stärka de arbetandes ställning, såväl på ett samhälleligt plan som i de enskilda företagen. Samhällsfonder och löntagarfonder skall användas för att stärka de arbetandes makt och det samhälleliga inflytandet över produktion och kreditförsörjning.
Spekulation är vad pensionsfonderna gör för att öka pensionerna. Med vänsterpartiet tas pengar från pensionärerna.
Vänsterpartiets politik skulle leda till en katastrofal för Sverige på samma sätt som den gjort det i alla länder där socialismen och kommunismen prövats. Det senaste tragiska exemplet är Kuba.
Det är obegripligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill samarbete med ett sådant parti. För att tala med Rainfeldt, Vänsterpartiet bör man inte ens ta i med tång.
Publicerat av Hans Iwan Bratt 
