Är det liberalt med kollektivavtal?

I avtalsrörelsens start, med Vaxholmsmålet i EU-domstolen, blockaden mot salladsbaren i Göteborg, mm måste frågan ställas om kollektivavtal och lagen om Arbetsdomstolen är bästa tänkbara sättet för lönebildning och för en väl fungerande arbetsmarknad i ett liberalt perspektiv.

Lagen om Kollektivavtal och Arbetsdomstolen tillkom 1928 på förslag från en liberal regering ledd av CG Ekman. Den viktigaste drivkraften var enligt Mauricio Rojas (”Paradoxen SAF)” att SAF ville få en lagstiftning mot strejker, men också att man såg fördelar i att slippa lönekonkurrens. Ett ökat inflytande för facket accepterade man. Om bakgrunden i övrigt hänvisas till Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kollektivavtal.

Ett avsnitt i Wikipedias artikel bör dock tas fram: ”I sammanhanget formades vad som kan beskrivas som en tyst överenskommelse på svensk arbetsmarknad. Denna har aldrig formaliserats i något skriftligt avtal men präglar det svenska kollektivavtalssystemet. Parterna har varit överens om att det bara ska finnas ett kollektivavtal inom varje avtalsområde samt att sympatiåtgärder undantas från fredsplikten, det vill säga att arbetstagare utan hinder av det egna kollektivavtalet i sin yrkesutövning kan medverka i stridsåtgärd, till exempel blockad, som riktas mot annan arbetsgivare som saknar avtal.”

Det innebär alltså att företag tvingas att godta ett kollektivavtal för att en facklig organisation anser att företaget hör till fackets område. Godtagande av facket och arbetsgivarnas avtal blir alltså förutsättning för rätten att driva näring.

Gäller denna överenskommelse verkligen idag? Har den juridisk grund eller strider den t.ex. mot vår grundlag och konventionen om Mänskliga rättigheter?

I regeringsformen 20 § står det ”Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.” En annan paragraf i denna grundlagen med relevans för Vaxholmsmålet är ”22 § Utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om. 9. rätt att driva näring eller utöva yrke.” Regeringsformen är utformad så att det skydd den ger är svagt, men det hindrar inte att en diskussion om enskildas rättigheter bör också föras utifrån dess principer.

Konventionen om Mänskliga rättigheter är genom referens inkluderad i regeringsformen. Dess artikel 17 har väl relevans? ”Artikel 17. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.”

Avgörande är då om kollektivavtal är ett angeläget allmänt intresse och om innehållet är godtyckligt.

Inom andra områden agerar myndigheter bestämt mot karteller för att det skadar samhället. Å andra sidan är det angeläget att minimera antalet strejker och arbetsmarknaden fungerar väl även i andra avseenden. Men är ”nävrätten” bästa sättet att komma till en överenskommelse mellan parter på denna marknad. Är parterna rimligt jämstarka, när facket kan ta ut nyckelpersoner i verksamheter till en minimal kostnad men med drakoniska konsekvenser för företagen? Vad är alternativet?

Kan ett kollektivavtal innehålla vad som helst och ändå har myndigheternas stöd? I Vaxholmsfallet krävde tydligen facket att de lettiska arbetarna skulle betala avgifter i Sverige som inte gav dem rätt till de förmåner som avgifterna finansierar. Är det rimligt?

Kollektivavtalet har förmodligen ”lönat Sverige väl” för att tala med arbetsmarknadsminister Littorin. Men gäller det även i framtiden? Eller finns det ett bättre, mer liberalt alternativ?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: