Märkligt inlägg av Adaktusson

Lars Adaktusson, numera på TV8, kritiserar sin gamla arbetsgivare SVT för bristande trovärdighet i Dagens Nyheter. Orsaken är Erik Fichtelius Göran Persson-dokumentär.

Det Adaktusson ogillar är inte att Fichtelius tagit emot information från Göran Persson mot löfte att Persson inte skulle avslöjas som källa utan det finns ett avtal med denna innebörd. Märkligt. Mycket märkligt.

Faktum är ju att Göran Persson har meddelarskydd som alla andra. Detta skydd finns i tryckfrihetsförordningen. På denna punkt var alltså avtalet onödigt. Det måste väl rimligen en så erfaren journalist som Adaktusson känna till.

Samarbetet mellan Persson och Fichtelius var däremot bekymmersamt i ett annat avseende. I vilka lägen ska en journalist avslöja en uppgift när avslöjandet innebär att källan tystnar?

Varje journalist som gräver det allra minst efter sanningen vet att det ibland är tvunget att skjuta upp en publicering helt eller delvis för att få mer matnyttigt från källan. Tänk t.ex. på den aktuella JAS-affären som avslöjats av Uppdrag granskning. Var det fel att inte direkt berätta om tipset om mutorna av tjeckiska politiker? Givetvis inte. Hade reportrarna gjort det hade de fortsatta efterforskningarna omöjliggjorts.

Eller för att ta ett exempel från Fichtelius-uppdraget. Det var kanske frestande för Fichtelius att läcka om att Persson ”lär ha pratat om statskupp” när Åsbrink plötsligt lämnade regeringen. Men vad hade hänt? Förmodligen hade Persson i det läget förnekat uttalandet. Fichtelius, som enligt lag inte fick referera till källan, hade inte kunnat styrka att ”vad han hört” förmodligen är sant. Inte konstigt då att Erik Fichtelius teg om Perssons famösa utbrott.

Men visst finns det en gräns för när journalisten måste förmedla det han vet. Skyddet av meddelaren gäller dock alltid.

Den debatt som Adaktusson efterlyser är dock angelägen. T.ex. bör man ställa sig frågan om vilka det är som är skyldiga att skydda meddelaren. I Tryckfrihetsförordningen står det

1 kap. Om tryckfrihet, 1 §

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse som
upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter.

3 kap. Om rätt till anonymitet, 3 §

Den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift eller med framställning som var avsedd att införas i tryckt skrift och den som har varit verksam inom företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter får inte röja vad han därvid erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket eller är utgivareav skrift som inte är periodisk.

Hur ska dessa bestämmelser tolkas när skrifterna publiceras på nätet? Och varför ska muntlig information regleras på annat sätt än tryckt? Och vad ska hända när de som ”befattar sig med tillkomsten av tryck skrift” bränner en källa?

Andra bloggar om: ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: