Peder Thalén: Ateismens fall

Ateismens fallTrött på svepande kritik mot ateism från religiösa företrädare öppnade jag boken ”Ateismens Fall – den moderna religionskritikens kris” med viss förväntan. Här lägger förhoppningsvis en doktor i teologi, Peder Thalén, fram en genomtänkt argumentation för ateismens ogiltighet.

Boken består av några fristående texter om ateismen, skrivna under ett decennium. Den grundläggande attityden gentemot otron är den samma, men förutsättningar är olika. Därför bör dessa texter bedömas var för sig. Så varför inte börja med denna första.
Peder Thalén

Det bör då sägas att det inledande kapitlet skrevs för nästan 10 år sedan. Det var långt innan Christer Sturmark, Humanisternas ordförande trätt ut på scenen. Det är inte oviktigt då hans engagemang medverkat till att debatten i Sverige fått sådan omfattning. Sturmark är en tydlig måltavla för bokens författare.

I kapitlet rubricerat ”Det dubbla tomrummet” beskriver PT tomheten skapad av den traditionella namnkristendomen och att ateismen därmed blivit meningslös. Här är en sammanfattning av PTs text (direkta citat är kursiverade).

Under 50- och 60-talen som attackerade Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius en utbredd namnkristendom. Vapnet var en ateistisk ideologi. Den är nu (alltså 1997) avsomnad då den inte fyller något behov eftersom namnkristendom i praktiken är övervunnen i vår kultur. Ateismen kunde inte fylla ett andligt tomrum.

Den ateistiska rörelsen hade religiösa övertoner med vision om en ny mänsklighet. Hos de aktiva förespråkarna fungerade ateismen som en religiös lära i en sekulär dräkt som dock var sannare lösning på den mänskliga problemen än den traditionella religionen.

Idag är vetenskapstron inte längre levande. Den ateistiska rörelsens andliga grundval är raserad. Idag återstår en vilset blickande nihilism, ett kompasslöst drivande mellan tro på ingenting och tro på vad som helst. Förnekandet kan vare sig skänka mening eller hopp om befrielse.

Det är svårt att förstå ateisternas genomslagskraft. I Hedenius fall berodde det inte på argumenten utan på en suggestiv kraft i ett enkelt tankeschema som gav ett skimmer av självklarhet. Man genomskådade inte hans bedrägliga klarhet skapad av verklighetsförenklade konstruktioner.

Femtiotalets ateism var inget annat än en antireligiös ideologi i vetenskaplig förklädnad. Men Hedenius missade målet. Det var inte bibelns Gud han kritiserade utan en filosofisk kopia på samma sätt som skett sedan Upplysningen.

Denna kopia är dock skapad av den västerländska teologin i symbios med antik förnuftsspekulation. Hade Hedenius påvisat felet i detta gudsbegrepp hade han gjort kyrkan en tjänst. Den lider nämligen av samma uttjänta intellektualism som den ateistiska rörelsen. Svenska Kyrkan har ännu inte dragit några lärdomar av egna och andra misstag. Man har fortsatt att saluföra den kristna tron i samma utnötta förpackning, nämligen som en livsåskådning jämställd med en ideologi.

Kontakten har förlorats med den kristna traditionens insida, med den roll den faktiskt spelat i människors liv.[…] Tron var tidigare sammanvävd med ett sätt att leva där tilliten till Gud inte vilade på ett abstrakt antagande utan kunde föreligga som en konkret erfarenhet av att vila i Guds hand, där olika vardagliga händelser sågs som en bekräftelse på Guds närvaro i de egna livet.

Både för den kristet engagerade och den gudssökande människan i allmänhet är därför ”religionens död” en positiv händelse. […] Kyrkan riskerar att bli ett sista reservat för den urvuxne Gud, som den övriga kulturen redan lämnat bakom sig.

Av femtiotalsateismen återstår en död ideologi med allmän fientlighet mot den kristna tron, ljummen och sval, gränsande till likgiltighet. Denna namnateism är en av grundvalarna för den nihilism som vårt samhälle lider av.

Jag skulle tro att PT kan acceptera denna kortversion av hans artikel, även om givetvis en del nyanser och sidospår inte finns med. PT använder åtskilliga inomreligiösa begrepp och ger ord en annan betydelse än som är vanligt.

PT säger att ateism är en ideologi, men normalt avses med ateism helt enkelt icketro på gudar och andra övernaturliga krafter. Påstående att ateismen har religiösa övertoner är märkligt i alla fall om man definierar religion som tro på gudar och andra övernaturliga krafter.

Inte heller är det riktigt att beskriva ateismen som en rörelse. Det antyder att det finns ett gemensamt mål för ateisterna. Men så var och är det inte. 50-talet ateister var liberaler, socialister, anarkister och kommunister med helt skilda uppfattningar om det framtida samhället. Trots att PT har åtskilliga fotnoter finns det inget stöd för PTs uppfattning om en gemensam ateistisk rörelse. Själv satt jag i styrelsen för Förbundet för Religionsfrihet under 60-talet då Per-Anders Fogelström var ordförande och vet att det enda som förenade oss var kampen för ett sekulärt samhälle. Även i dag finns det många former av ateism även om den mest framträdande representeras av den humanistiska rörelsen.

Som många religiösa människor med postmoderna uppfattningar talar PT om ”vetenskapstro” i ett försök att likställa den med andra trosuppfattningar. Men den tro humanister har på vetenskapen betyder att ha insikten om värdet av en systematiskt utveckling av kunskap, dvs att den som presenterar nya kunskap ska kunna redovisa skälen för varför den är sann.

Ateismen har en ”vetenskaplig förklädnad”, skriver PT. Med sin kritiska inställningen till det vetenskapliga arbetssättet ogillar han tydligen när ateisterna använder den kunskap vetenskapen producerat för att påvisa många orimligheter, för att inte säga tokigheter, som religioner torgför.

Det som PT uppfattar som ”vilset blickande nihilism” är människor som insett tomheten i de många olika religiösa värdesystemen och söker efter nya grundade i mänskliga erfarenheter. Förnekandet är en befrielse från uråldriga tankemönster som ger utrymme för värderingar relevanta för vår tid.

Irritationen över Hedenius lyser skarpt i PTs text. Det beror förmodligen på att Hedenius var främst bland dem som avslöjade namnkristendomen, som nu sent omsider även vissa kristna tar avstånd ifrån. I likhet med många religiösa är PT helt övertygad om att just han vet vad som är den sanna kristendomen. Hedenius hade givetvis misstagit sig fullständigt. Han angrepp en påhittad gud, dock samma gud som den västerländska teologin dyrkade och fortfarande dyrkar enligt PT.

Den sanna kristendomen är den ursprungliga tycks PT mena. Den är ”sammanvävd med ett sätt att leva där tilliten till Gud inte vilade på ett abstrakt antagande utan kunde föreligga som en konkret erfarenhet av att vila i Guds hand, där olika vardagliga händelser sågs som en bekräftelse på Guds närvaro i de egna livet.”

Här lämnas ateisten i sticket. Språket blir nästan fullständigt obegripligt. Det förefaller som om han menar att man av någon fördold anledning ska försöka känna tillit just till PTs Gud. Om man tycker det känns bra så följer Gud med en i livet. Men vad får en normalt funtad människa att utan skäl välja PTs Gud? Och ska man bara byta Gud när den man har inte känns tillfredsställande? Är den en seriös Gudstro?

PT skrev artikeln i mitten av 90-talet och känns ganska så passé. Möjligen borde den inte tagits med i en bok som ges ut mitt i en debatt med deltagare som Richard Dawkins, Sam Harris och vår egen Sturmark. Men samtidigt är det intressant att läsa den som ett tidsdokument. Behållningen är hans fullständiga förkastande av Svenska Kyrkans namnkristendom och att han så helt missat att ateismens kritik inte endast riktas mot kristendomen utan mot all slags tro på övernaturliga krafter, annan vidskeplighet och misstro mot vetenskaplig metodik.


Kyrkans Tidning: Ateismen handfallen inför modern gudsbild
Uppsala Nya Tidning: Sekulariseringen på frammarsch
Wikipedia: Kritik av ateism
Taggar: Ateism, Ingemar Hedenius, Christer Sturmark, Vetenskap, Peder Thalén, Kristendom
Andra bloggar om: , , , , ,
Intressant

11 kommentarer till Peder Thalén: Ateismens fall

  1. Guy Coste skriver:

    Först: denna text behöver korrekturläsas.

    För övrigt uppfattar jag Thaléncitaten som ren svammel. Det är uppenbart att den religiösa människan inte klarar av att skriva någonting begrippligt för en rationalist.
    Jag har aldrig lyckats att ta mig in i någon religiös text. Antingen somnar jag, eller så blir jag förbannad över flummerierna.

    Den vettigaste kommentar jag någonsin har fått om min brist på behov att tro är ”det låter som om du är en väldigt trygg människa”. Och det kom inte från en teolog, utan från en missionerande tant som jag tillfälligt arbetade ihop med.
    Där finns kanske det egentliga svaret: älskad som späddbarn, behöver man inte snickra ihop någon låtsas mor att hålla i handen livet igenom.
    Jag vet att det låter vulgärt och inte ett dugg filosofiskt, men det är inte värre svammel än vad Thalén kommer med om ateister.

  2. Hans Iwan Bratt skriver:

    Tack för uppmaningen, Korrekturläsningen är gjord och det bör nu i alla fall finnas färre fel. (Obs det heter inte begrippligt utan begripligt och inte späddbarn utan spädbarn).

    Jag delar din irritation, men samtidigt tycker jag att det är intressant att tränga in i en text av detta slag i ett försök att förstå hur tankegångarna går. Samtidigt undrar jag om det är detta PT lär ut i Gävle Högskola? Bör man inte där ställe större krav på sina lärare?

  3. allotetraploid skriver:

    Som lundensare kan man bara kallt konstatera att regionala högskolor var en felsatsning😉

  4. Hans Iwan Bratt skriver:

    Till allotetraploid

    Som Stockholmare håller jag med dig. Kollade vad teologerna i Gävle håller på med. Det är inte lätt att uttolka baserat på deras information på nätet. Det verkar dock som om att Peter Thalén inte längre får något forskningsanslag sedan 1998 och han har inte heller producerat något vetenskapligt sedan dess.

    Hans djupa förakt för Hedenius grundlades i arbetet med doktorsavhandlingen ”Den profana kulturens Gud – Perspektiv på Ingemar Hedenius uppgörelse med den kristna traditionen” som utkom 1984.

    Så här presenterar han sin nuvarande verksamhet:

    Vetenskapen som världsbild

    År 1997 påbörjade jag projektet som ville kartlägga den tro på vetenskapen som dominerat svenskt kulturliv sedan slutet på 1800-talet, i synnerhet tiden efter andra världskriget. Syftet var att åskådliggöra och kritiskt undersöka vetenskapen i dess roll av livsåskådning, det som också brukar kallas för ”scientism”. Projektet är uppdelat i två delar. Dels en teoretisk del som diskuterar vetenskapstrons innebörd utifrån nyare filosofiska strömningar och en ”tillämpningsdel” som fokuserar på hur biologin kunnat fungera som en livsåskådning, inte minst när det gäller människosynsfrågor. Projektet har legat i vila i några år och är f n ofinansierat men har tidigare varit finansierat av flera olika stiftelser i Sverige och Finland. En redovisning av projektet sammanställd 1998 på 120 sidor föreligger i stencilform. Projektet har också lett till några artiklar och recensioner.

    Det luktar postmodernism hela långa vägen från Gävle, kanske ändå till Lund? ”biologin kunnat fungera som en livsåskådning” – det låter som kreationism. Hur ska en högskoleforskare kunnat forska om något om han inte accepterar den vetenskapliga metoden. Svårigheterna visar sig också i uteblivit anslag och obefintlig produktion.

    Ser med tillfredsställelse att Högskoleverket ska pröva kvaliteten på landets teologiska fakulteter i år. Det ska bli mycket intressant att se resultatet.

  5. Linda Loreson skriver:

    Guy Costes maning till korrekturläsning fattade jag som gällande hans egen text. Åtminstone i första hand…

    Costes inlägg kan nog många hålla med om, enkla själar (!?) som jag, som lever våra enkla liv i en praktisk verklighet utan att röra till det med övernaturliga gudar och andra konstigheter som tydligen snurrar i huvet på några utan att vara synliga utanför.

  6. Hans Iwan Bratt skriver:

    Till Linda Loreson

    Ja så kanske det var. Fel fanns i alla fall i så fel hans som min text, men mitt fel var större, då jag borde varit mer noggrann. Men kritiken var stimulerande.

    Jag delar Guy Costes, och därmed din, uppfattning om Peder Thalén. Ev kommer jag bjuda på ytterligare ett kapitel från hans bok. Det kanske får flera att fundera över vad de gör på landets teologiska fakulteter.

  7. Jörgen Mattsson skriver:

    Håller inte riktigt med om man ”ateism” kan definieras som frånvaro av tro på gudar. I så fal vore alla som antingen inte kan eller vill ta ställning till existensen av gudar ateister. Till exempel nyfödda barn, gravt hjärnskadade eller hjärndöda personer, personer i koma, människor som levt utan kontakt med gudsföreställningar. Det är att devalvera ateismen.

    För mig är ateismen ett medvetet ställningstagande, en följd av en intellektuell och emotionell process.

  8. Hans Iwan Bratt skriver:

    Jag håller med dig om att ateism är ett medvetet ställningstagande med innebörden att det inte finns några rimliga skäl för att anta att det finns gudar, dvs krafter som inte lyder under naturlagarna.

    ”Nyfödda barn, gravt hjärnskadade eller hjärndöda personer, personer i koma, människor som levt utan kontakt med gudsföreställningar” menar jag inte har någon uppfattning alls i denna fråga. De är vare sig religiösa, ateister, deister, agnostiker eller något annat. Det samma gäller även ett stort antal andra normalfuntade personer som helt enkelt inte bryr sig.

  9. Stefan skriver:

    Tänkte bara lämna ett liten kommentar till din kommentar av ett citat av Thalén:

    [i]”Här lämnas ateisten i sticket. Språket blir nästan fullständigt obegripligt. Det förefaller som om han menar att man av någon fördold anledning ska försöka känna tillit just till PTs Gud. Om mans tycker det känns bra så följer Gud med en i livet. Men vad får en normalt funtad människa att utan skäl välja PTs Gud? Och ska man bara byta Gud när den man har inte känns tillfredsställande? Är den en seriös Gudstro?”[/i]

    Givetvis lämnas ateisten ”i sticket”. Här skriver ju Thalén om ett sätt att relatera till och [u]tro[/u] på Gud som var naturligt för de människor med Gamla testamentets gudstro — hans kommentar rör sig inom en troende kontext, inte en ateistisk. I och med att det här handlar om en ”troende kontext”, ett kulturklimat där tron och Guds närvaro är något givet, en axiom, kan det inte appliceras på dagens förhållanden, där det religiösa klimatet är fullkomligt annorlunda. Frågor av ditt slag blir därmed tämligen anakronistiska och helt enkelt orättvisa; vi står utanför och tittar in, de levde innanför och befann sig i. Att ”byta Gud” vore för dem lika omöjligt som att byta skinn.

    Utöver det tycker att jag att du missar Thaléns poäng. Han skriver ju här om ett sätt att leva med Gud och relatera till Guds närvaro, istället för att ”tro” på det mer abstrakta sätt som vi har för vana att göra idag, där Gud är ett objekt för det troende subjektet. Alltså den trosförståelse med rötter i upplysningen, inom vilken teodicéproblemet blir meningsfyllt.

    Jag ska dock inte påstå att jag förstår konkret vad som menas med ”att leva i Guds hand”, men det har mindre med Thaléns text att göra, än med det faktum att det faktiskt handlar om att leva — inte att sittande framför sin dator tänka och föreställa sig detsamma.

    Att du lätt indignerat påpekar att ”ateisten lämnas i sticket” tycker jag är intressant, det pekar på något som jag har uppfattat som typiskt för ateismen av det mer aktiva slaget. Inom denna finns ofta ett outtalat krav som ställs på en potentiell religiös samtalspartner, nämligen att denne ska överge sina egna positioner (sin tro) och i försvaret av tron enbart spela på ateistens planhalva. Det blir som att tvinga örnen att landa och springa efter haren, istället för att låta den hålla sig luftburen i sitt element.

    Vidare tycker jag att det är orättvist att påstå att språket är obegripligt. Givetvis är det filosofiskt, med allt vad det innebär av termer och tankesätt främmande för discipliner som politik och historia, men jag tycker att Thalén genomgående lyckas uttrycka sig klart och okomplicerat det tunga ämnet till trots.

    Tack och hej!

  10. Hans J. Albertsson skriver:

    Kära allotetraploid och Hans Iwan!

    Lustfyllda angrepp på små högskolor utgående från en enskild (ev endast förment) forskares brister verkar fånigt.

    Så, nöj er med att konstatera att PT inte verkar så duktig som man kunde hoppats, så blir stämningen bättre.

  11. Kjell Nordberg skriver:

    Varenda bloggare som skriver om religion och/eller atesim bör klicka på bannern för ”brännande, aktuell namninsamling” på ”http://bildning.se” och sen reflektera över och skriva om initiativet på sin blogg. En utmaning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: