Göran Rosenberg förtalar vetenskapen

Det är märkligt att DN låter Göran Rosenberg publicera en debattartikel som ledare i vilken han tar avstånd från vanligt vetenskapligt arbetssätt och argumentera för humbug som homeopati.

I korthet resonerar Rosenberg på följande sätt: När det inte går att säkert bevisa om en hypotes är sann får man förlita sig på ”beprövad erfarenhet”. Till den senare kategorien hänför han placebo (”Sockerpiller”) och antroposofiska metoder som homeopati. Vetenskapliga metoder används inom områden där de inte fungerar, menar GR.

Men vetenskap leder inte fram till hundraprocentiga sanningar. Utifrån en hypotes kan man finna mer eller mindre starka belägg för att hypotesen beskriver verkligheten. När flera oberoende experiment utförts och en överväldigande andel av dem visar att hypotesen stämmer så betraktas den som sann tills vidare. Ny kunskap kan dock leda till en vidareutveckla hypotes och sanningsprövning som omfattar en vidare verklighet.

Det är alltså inte, som Rosenberg menar, en tydlig gräns mellan det som är relativt lätt att undersöka vetenskapligt och där det är mer komplicerat.

Ett exempel Rosenberg tar upp där vetenskapliga metoder inte fungerar gäller värdet av psykoanalys resp kognitiv beteendeterapi (KBT). Men det är ju nonsens. KBT är ju en relativt ny behandlingsmetod och står ju sig skulle stå sig slätt mot psykoanalysen som är ”beprövad” under lång tid. I stället är givetvis så att när nya metoder kommer fram så måste deras effekter prövas inte bara om de når de förväntade resultaten utan också om de är bättre än de som använts tidigare. Därför måste psykoanalysen prövas vetenskapligt mot KBT.

Det är uppenbart att patienter som får placebo ibland blir friska. Det beror dock på typ av åkomma. Ett exempel där placebo är effektivt för vissa är som sömnmedel. Dess inverkan på benbrott är säkerligen lika med noll. En förklaring till att vissa mår bra av placebo är att det skulle mått bra även utan den behandlingen. De flesta sjukdomar går ju över av sig själv.

Vad Rosengren förespråkar är att i stället låta valet av medicinsk behandling avgöras genom allmänt tyckande. Om några tex. är övertygad om att vanligt vatten (”homeopati”) är effektivt mot en rad krämpor så ska det anses som en fullt accepterad ”beprövad” metod. Rosengren är anhängare av antroposofin och hör alltså till dem som har denna tilltro till vattnets läkande verkan.

Den enda rimliga hållningen är att med vetenskapliga metoder undersöka påstående och hypoteser för att se om de verkar vara sanna.

Givetvis ska man alltid använda vetenskapliga metoder för att utveckla ny kunskap. Inom alla de områden där kunskapen är bristfällig får man använda den som finns och sedan fylla ut med kloka människors erfarenhet när den stämmer överens med vad som är känt inom närliggande områden.

Då faller den märkliga homeopati-hypotesen om vattnets medicinska verkan.

Se även Göran Rosenberg överger DNs upplysningstradition

—————————————–
DN: Vad kan bevisas?

16 kommentarer till Göran Rosenberg förtalar vetenskapen

  1. Annika skriver:

    Hej!

    Upptäckte nyss att Rosenbergs artikel tagits bort från DN.se. Legitimerad sjukvårdspersonal får endast enligt lag använda behandlingsmetoder som är vetenskap och beprövad erfarenhet. Tyvärr slirar Socialstyrelsen på sin hemsida och skriver i alla fall på ett ställe vetenskap och/eller beprövad erfarenhet.

    Det är mig en gåta hur det inom svensk sjukvård får förekomma akupunktur mm utan att tillsynsmyndigheter bryr sig. Se t ex http://www.aqpunktur.se. Det finns inget som helst vetenskapligt stöd för akupunktur mot spädbarnskolik, http://www.kunnskapssenteret.no/Nyheter/6528.cms men ändå ligger Socilastyrelsen på ett tillsynsärende om denna verksamhet sedan feb 2008.

    Samma gäller bland veterinärer. Jordbruksverket bryr sig inte. De vill inte ens svara på en enkel fråga om de anser att akupunkturbehandlingar på djur är vetenskap och beprövad erfarenhet.

    Att hävda att antroposofiska preparat skulle ha någon läkande effekt är absurt. Dock, om det i minst två av varandra oberoende randomiserade konrollerade studier skulle framkomma att ett preparat som sannolikt inte innehåller en enda molekyl av det verksamma ämnet per kur skulle ha en påvisbar effekt då är jag villig att ändra mig men inte förrän då. Risken att behöva ändra mig synes minimal eftersom de som tror på antroposofiska och homeopatiska preparat inte verkar vilja genomföra några randomiserde kontrollerade studier.

  2. Alex skriver:

    Om du som privatperson vill tro på homeopati, antroposofi och psykodynamisk samtals terapi samt är villig att betala för detta ur egen ficka så är du välkommen. Jag är klassiskt liberal och har inget behov av att skydda människor emot deras egen idioti så länge de inte utövar tvång emot mig dvs. tvingar mig betala skatt för deras villfarelser.

    Men det som Rosenberg och andra vill är att de svenska skattebetalarna ska stå för fiolerna både vad det gäller behandling och att betala för terapeuternas utbildning.

    När det gäller skattebetalarnas pengar ska inte tro och ideologi styra utan endast det som ger beprövad effekt, en cost-benefit analys ska alltid göras.

    Vidare ska de kontinuerligt ske utvärdering av reformer och program som bekostas med skattemedel. (Något som är rent skamligt eftersatt både i USA och Sverige. Om programmen inte fungerar tvingas skattebetalarna kasta in mer pengar. Skolan och socialvården (welfare) är typexempel på fullständigt misslyckade program utan någon som helst form av utvärdering, rent ideologiskt styrda program, reformer utan mätbara effekter.

  3. Hans Iwan Bratt skriver:

    Till Alex

    Jag håller – nästan – med dig. Folk får gärna kasta bort pengar på tokigheter som de vill, men medicinsk personal som utnyttjar sina titlar som läkare, sjuksköterska och liknande måste hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet. Självklart är det orimligt att skattepengar eller att det allmänna på annat sätt stöttar sådan verksamhet.

    Jag tycker du har fel du säger att ”skolan och socialvården (welfare) är typexempel på fullständigt misslyckade program utan någon som helst form av utvärdering, rent ideologiskt styrda program, reformer utan mätbara effekter.”

    Skolan utvärderas numera intensivt och ändringar är på gång. Socialvården är jag också mycket skeptisk till. Det behövs en djupgående analys av de kommunala socialnämndernas arbete och alla det institutioner som lever på bidrag från nämnderna.

  4. Alex skriver:

    Hans Iwan, hur kan du inte anse att den svenska skolpolitiken fullständigt misslyckats?

    De reformer alliansen nu gör är på marginalen. De går inte till grunden med problemen. Ordning och reda samt mera betyg hjälper föga om inte grundproblemen fixas. Utvärdering som gjorts verkar inte ha lett till någon förändring i grunden.

    Skolan är det område som fram till 90-talet var helt och hållet statligt finansierad och statligt driven, resultaten var fruktansvärda. Antalet lärare per elev hade aldrig varit högre och kostnaderna, inflationsjusterat mångdubblades. Trots detta fick eleverna sämre och sämre resultat samt färre och färre klarade att ta en gymnasieexamen.

    Det enda som har hänt är att friskole reformen infördes. En valfrihetsreform som jag tackar mycket för.

    Det finns dock mycket liten utvärdering av huruvida friskolor har en högre kvalitet samt ger sina elever en bättre utbildning. De utredningar som jag sett verkar vara rena ideologiska beställningsjobb antingen för eller emot.

    När du talar om en helt ny kultur av utvärderingar vad talar du då om?

  5. Anders M skriver:

    Tragiskt att se Rosenberg hylla flummeri och antivetenskaplighet. Han är ju inte bättre än klimatförnekarna som florerar på insändarspalterna och i bloggar.

  6. Hans Iwan Bratt skriver:

    Till Anders M

    Till ”klimatförnekare” (vad det nu är…) kan man lägga klimatalarmister men begränsad förmåga till kritiskt tänkande.

  7. Nemokrati skriver:

    Jag tyckere att hela den här kvalitetssäkrings- och ”evidensbaserings”-hysterin inom samtliga verksamheter i samhället mest är ett sätt att dölja det absurda nyttotänkandets hemvist i nyliberalismens utiliarism varifrån den härstammar. Det går ut på att främja avregleringar av offentlig verksamhet och val av billigast tänkbara alternativ vilket snarare än att befrämja kvalitet främjar ytans tyranni och rovdrift på både personal och klienter, patienter, elever. Att kräva mätbara kvantifierbara resultat för alla metoder inom undervisning, socialtjänst, vård m fl innebär t ex att man ger högsta betyg åt snabbgenomströmning inom vilket sannerligen inte är någon garant för god kvalitet.

  8. Nemokrati skriver:

    Vad jag ville säga var då att kvalitativa bedömningar och god forskning går på djupet och är långsiktigt hållbar – ger för det första inte resultat som alltid är synliga i nuet, för det andra har de helt andra drivkrafter som motiverande faktor – fantasi, skaparlust, sanningssökande, intresse, engagemang, till och med slumpen.

  9. Hans Iwan Bratt skriver:

    Till nermokrati

    Jag kan hålla med dig om att man alltid måste vara medveten om att alla kvaliteter inte är lika mätbara. Vid en värdering av en viss typ av utbildning, behandlingsmetod, etc måste därför så gott det går väga samman det man har mätt, det man vet men som är svårt att mäta och att det dessutom finns faktorer som är okända.

    Men det innebär inte man man ska avstå ifrån att använda den den mätbara kunskapen. Mätmetoderna är också värdefulla vid bedömningen mellan faktorer som är mätbara.

    Om man t.ex. har två olika undervisningsmetoder och finner att den ena leder till högre betyg och mer framgång vid efterföljande studier så är det ett väsentligt konstaterande. Men sedan gäller det att också ta hänsyn till att den metod som kom sämre ut i betygssättningen kanske var bättre för en viss typ av elever eller att dessa elever lyckades bättre i viss typ av arbete.

    Min slutsats är att man ska mäta när man bedömar att mätresultaten är relevanta, i andra fall ska man avstå.

    Nyttotänkande är sunt. Hur ska man annars välja mellan alternativa metoder? Avreglering av offentliga tjänster sker, eller bör i alla fall ske, för att det ska vara positivt för dem som berörs av tjänsten eller är engagerad i tjänsten. Konkurrens ger värdefull valfrihet för elever, patienter, anställda och andra. Dessutom leder det normalt till lägre kostnad på lång sikt genom ökat utrymme för innovation, fantasi, skaparlust, engagemang. Och till och med slumpen.

  10. Nemokrati skriver:

    Vi har just fått veta att glädjebetygen som utdelas (särskilt på friskolorna – det finns en avhandling om det – där det framgår att de skolor där det är svårast att få höga betyg är stora kommunala innerstadsskolor eller motsvarande i små och mellanstora städer med över tusen elever – medan friskolorna ger överbetyg så även yrkesprogrammen) inte är ett pålitligt mått på kunskap – då de studerande har stora kunskapsluckor när de kommer till högskolan med MVG i alla ämnen som inte motsvaras av det förväntade kunskapsinnehållet, så att man på högskolor och universitet får inrätta speciella baskurser, coacher och specialpedagogiska resurser för att täppa till luckorna. Nyttotänkande är i allra högsta grad osunt, till och med absurt. Jag efterfrågar högre ideal än så. Nyttotänkande tycker jag också är snålt och deprimerande – tar liksom luften ur arbetsglädje och visionärt tänkande.
    Den konkurrensens manifestationer som hitttills visat sig har inte medfört högre kvalitet eller ens konkurrens – mest bara att man socialiserat förluster och privatiserat vinster som många gånger därtill också försvunnit utomlands. Jag anser att det inte ska vara tillåtet att driva välfärdens kärnverksamheter i vinstsyfte – ty detta har en tendens att radera kvalitetssäkringen till förmån för vinstmaximeringen.

  11. Nemokrati skriver:

    Det som jag tror verkligen skulle höja kvalitet och resultatnivå i samtliga verksamheter är en minskning av stress och ökning av en enda viktig resurs – TID. Att rafsa ihop uppsatser, avhandlingar och andra arbeten på kortast möjliga tid för att främja ett nyttotänkandets basvärde som brukar benämnas EFFEKTIVITET – tror jag är den främsta garanten för fördumning i största allmänhet. Överstressade människor kan inte tänka överhuvudtaget – och inte heller agera rationellt – de gör misstag och resultaten av tankearbetet blir därefter. Det är som snabbmaten – saknar både näring, snille och smak.
    Stora klasser i grundskola och gymnasieskola tror jag också fungerar kvalitetssänkande på samma sätt. När det gäller forskningen måste antalet undervisningstimmar sänkas för lektorerna för att de ska få tid till kvalificerad forskning. Professorernas administrativa arbetsbörda är väl också något som hindrar. Varför inte avlasta genom att lägga över på mer renodlat administrativ personal. I och med datasamhällets införande har man gjort sig av med administratörer men frågan är om den administrativa arbetsbördan för både läkare, sjuksköterskor, lektorer, professorer m fl professioner minskat – istället verkar det som man bara lastat över uppgifterna på personal som istället skulle behöva ägna tiden åt själva verksamheten – vård, utbildning, forskning.

  12. Nemokrati skriver:

    Se gärna min betraktelse om detta ”Slimmade organisationer, just-in-time och New Public Management” http://komigenuva.wordpress.com/2009/02/11/slimmade-organisationer-just-in-time-och-new-public-management/

  13. Hans Iwan Bratt skriver:

    Till nermokrati

    Det är självklart att det nuvarande betygssystemet inte fungerar. En lösning är som Björlund säger mer centrala prov, men jag tyckar att intagningsprov är en bättre – om inte nödvändig lösning.

    Björklund säger att det bara är att flytta problemet. Den högre utbildningen kommer att sänka sina krav för att få fler elever. Men då tänker han fel, för om högre utbildning tar in elever utan nödvändiga förkunskaper försämras utbildningen även för elever med tillräckliga kunskaper för att följa utbildningen. Dessutom störs lärarna av eleverna som inte kan hänga med. Så fram för intagningsprov.

    Jag förstår dock inte vad detta har med nyttotänkande att göra. Det är politikernas sak att sätta upp regler som gör att privata verksamheter inte beter sig skadligt ur ett samhälleligt perspektiv. Det gäller banker, livsmedelsbutiker – och utbildning.

  14. Hans Iwan Bratt skriver:

    Till nermokrati

    Jo, det är klart att om pengar inte är en bristvara så kan skoltiden förlängas, skolklasserna vara mindre, mer tid för forskning, mer administrativt stöd till professorer, etc.

    Slutsatsen är att öka effektiviteten i samhället så att det blir rikare och har råd med det goda du föreslår och åtskilligt annat också.

    En stressig utbildningsmiljö kan vara kontraproduktiv så det gäller att utbildningstakten avvägs så att resultatet blir det bästa. Det förutsätter att hänsyn tas till enskilda elever och lärare vilket är svårt ett standardiserat utbildningsystem.

    Med intagningsprov skulle möjliggheterna att koncentrera sig på den avgörande kunskapen underlättas. Dock måste tid finnas för att utveckla elevernas personlighet, ge grundläggande kunskap om samhället, mm

  15. Magnus A skriver:

    Anders M.

    Ni på Uppsalainitiativet och andra, som uttrycker att det IPCC säger är till 90 procent sannolikt är så sant att ifrågasättande på vetenskaplig grund av det är att var en klimatförnekar (oerhört dumt ord då inte klimat kan förnekas och förintelseförnekare blir en slags bibetydelse), påminner ju i er enahanda stil om vilka skrupellösa politiska hantlangare som helst. Tyvärr måste jag säga det.

    Du jämför homeopati med ”förnekare” som dessa, i en lilla lista av några forskare där flera är ledande auktoriteter inom sitt vetenskapliga område, sitter som ledande personer i sina respektive länders vetenskaps-, meteorologiorganisationer mm:

    Eigil Friis-Christensen – Ph.D. Geophysics
    Fred Singer, Ph.D. Physics, Princeton University
    Henrik Svensmark, Solar System Physics
    Ian Clark – Ph.D. Professor of Earth Sciences
    Ján Veizer, Professor Emeritus Earth Sciences
    John Christy, Ph.D. Atmospheric Sciences
    Nir Shaviv – Ph.D. Astrophysicis, Professor of Physics
    Patrick Michaels – Ph.D. Ecological Climatology
    Richard Lindzen – Ph.D. Professor of Meteorology
    Syun-Ichi Akasofu – Ph.D. Geophysics, Professor
    Tad Murty, Ph.D. Oceanography and Meteorology
    Tim Patterson, Ph.D. Professor of Geology
    Timothy Ball – Ph.D. Geography, Historical Climatology
    Robert Balling, Ph.D. Geography, University of Oklahoma
    Robert Johnston, M.S. Physics, B.A. Astronomy
    Roger Pielke, Ph.D. Meteorology
    Roy Spencer – Ph.D. Meteorology
    Sallie Baliunas, Ph.D. Astrophysics
    Sami Solanki, Ph.D Astronomy
    Sherwood Idso, Ph.D. Soil Science
    William Gray, Ph.D Emeritus Professor of Atmospheric Science
    Willie Soon, Ph.D. Astrophysics

    troende

  16. Magnus A skriver:

    Anders M.

    Men du har såklart rätt i att Rosenberg inte är bättre än realistiska forskare. Han är nästan lika mycket sämre än dem som han är sämre än de forskare som tror att CO2 har väldigt stor effekt på klimatet.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: