Politisk vilja att fixa jobb saknas

Till förlorarna i årets val hör småföretagarna. Det finns 250.000 företag med 1-50 anställda. I dessa företag arbetar hela 1,2 miljoner. (Källa: Företagarförbundet)

Dessa medarbetare i de små företagen har normalt en god uppfattning om företagandets villkor. De kan varje dag se hur svårt det är att driva mindre företag och inte minst riskerna med att anställa fler.

Ändå nonchalerar samtliga riksdagspartier dessa frågor och det i ett val där ”jobben” står i centrum. De två största företagen kallar sig för arbetarpartier. Inte ens det liberala Folkpartiet visade något nämnvärt intresse. Centerpartiet engagemang finns, men bara i marginalen.

Företagarnas organisationer, Företagarförbundet, Svenskt Näringsliv och andra har inte sagt något eller i vart fall inte gjort sig hörda. Märkligt!

I Sverige är 370.000 personer arbetslösa. Det är 7,4 % av alla mellan 15-74 år som arbetar eller skulle vilja arbeta. För de allra flesta skapar arbetslöshet mycket stora bekymmer. Det är också en enorm förlust för samhället.

Om 200.000 personer fick jobb med en genomsnittslön på 20.000 kr i månaden så skulle staten få in halva beloppet i skatt och till det arbetsgivaravgifter, mm. Det betyder att intäktsbortfall för vår gemensamma ekonomi på minst 24 miljarder i direkt skatter. Till det kommer momsen. Med ökad inkomst på 10.000 kr/månaden som går till momsbelagd konsumtion skulle det bli ytterligare 6 miljarder.

Lönsamheten i att göra det lättare för små företag att växa så att de kan anställa fler är således enorm. Varför görs det så väldigt lite? Vad tänker de på?

4 kommentarer till Politisk vilja att fixa jobb saknas

  1. Kjell skriver:

    Det är nå’t skumt med rubriken! Är det politikernas/partiernas uppgift att ”fixa” jobb? Eller ens politikens? Är det ett mål för politiska strävanden över huvud taget?

    Jag tror istället att politiken skulle må bra av att fokusera på vilket samhälle vi önskar oss och visionärt kan projicera på så många näthinnor som möjligt. Där ingår naturligtvis ”arbete” men som ett resultat. För att komma till det samhället behöver en förfärlig massa saker uträttas som är jobb.

    Parallell: målet för ett företag är inte vinst, den är resultatet av att framställa och sälja en produkt eller tjänst. Slut på parallellen.

    Politiken ska forma ett samhälle efter valmanskårens önskemål. Det önskemålet är i dagsläget alldeles för enögt fokuserat på kronor och ören trots att vi vet – empiri – att en tusenlapp till inte gör någon lyckligare utom den som ”få eller ingen har”. Problemet är alltså fördelningen!

    Arbetslösheten är ju i hög grad en vinst; vinsten av alla rationaliseringar. Det är därför ett hån mot majoriteten arbetslösa att definiera deras prekära läge som ”utanförskap”!

    Jobben flyttar dit där utbudet är större och kostar mindre. Trenden är uppenbar: våra gamla industrijobb kommer aldrig tillbaka. Vi behöver alltså omdefiniera både vad ett jobb är och vad arbetslöshet är. Utbilda så många som möjligt för tjänstejobb, underlätta för hantverksinsatser, stimulera it-, musik-, film-, litteratur- och sportintressen samt fundera i termer av ”medborgarlön” eftersom alla i arbetsreserven inte kommer att hitta en lämplig sysselsättning.

    Vårdinsatserna som alla vi fyrtiotalister kommer att kräva är ju en tillfällig topp i huvudsak i det offentliga. Var ska alla jobben komma ifrån därefter om vi inte omdefinierar välfärdsinsatser?

  2. Hans Iwan Bratt skriver:

    @ Kjell

    Visst har du rätt om rubriken. Det borde stått ”Politisk vilja saknas för att skapa bra förutsättningar för företag att anställa” eller något liknande.

    Du skriver att en tusenlapp till inte gör någon lyckligare. Varför då inte lika gärna sänka allas lön med en tusenlapp med argumentet att du blir nog lika lycklig ändå. Hur många accepterar det?

    Problemet är inte fördelningen utan att skapa det som ska fördelas. Ta bara bristen på bostäder. Den kan bara minskas om det vi tillsammans producerar mer.

    Arbetslöshet är självklart ingen vinst. Och den uppstår inte vara vid rationaliseringar utan också när företag tvingas lägga ned. De som blivit av mitt sitt jobb måste skaffa nytt.

    Begreppet utanförskap är det inget fel på. De som söker jobb är verkligen utanför det liv som flertalet har och som de själva är så angelägna om att få.

    Du vill omdefiniera vad jobb och arbetslöshet är. Det är inte nödvändigt om man man jobb menar att man utför något som andra vill betala. Det kan vara konsumenter, arbetsgivare eller myndigheter. De som inte vill göra något för andra får heller inget av andra.

    Mängden jobb kommer att öka i proportion till människors efterfrågan. Det finns många med eftersatta behov i Sverige. Behoven utanför vårt land är gigantiska och där växer nu efterfrågan allt starkare.

    Det finns massor att göra. Det stora problemet är regleringar som försvårar före företagssamma göra mer, anställa fler och därmed kunna utföra fler tjänster och sälja fler varor till alltfler.

  3. Inga L. skriver:

    Frågan är om det är så ”enkelt” som att fixa jobb åt ”alla” på ett eller annat sätt.
    Många politiker vill gärna framställa det så.

    Men….
    Hur går det med inflationsmålet?
    Hur går det med räntan?
    Hur går det med lönerna?
    Det är frågor som ingen politiker vill fördjupa sig i.

    Det är enklare att invagga folk i tron att det bara är för den enskilde att streta på och fixa sig ett jobb.
    Den enskilde tar till slut vilket jobb som helst, till vilken lön som helst.
    Det var dit många politiker ville.
    Det finns finare namn på den här jämvikten/balansen, som man inte heller hör talas om.

    Jag tycker att begreppet ”utanförskap” är ganska förskräckligt, egentligen. Jag själv som pensionär är i ständigt ”utanförskap”, enligt den definitionen.
    Är livet enbart lönearbete? (Jag har arbetat ideellt sen jag blev pensionär.)
    Hur skulle ett samhälle med ”full sysselsättning” se ut?
    Större eller mindre klyftor?
    Jag har svårt att föreställa mig scenariot.

    Intressant diskussion. Men långt ifrån enkel.

  4. Hans Iwan Bratt skriver:

    Nej, alla kan inte ”få” eller skaffa sig jobb. Det finns alltid de som befinner mellan arbeten. Det sägs att ca 4 % av den arbetsföra befolkningen kommer att vara utan jobb av den anledning.

    Nog är politikerna intresserade av inflation och ränta. Mycket av finanspolitiken styrs av viljan att hålla inflationen runt 2%. Det underlättar också en rimlig löneutveckling.

    Nej vi pensionärer hör inte till utanförskapet. Det omfattar arbetslösa, långtidssjuka och andra som behöver socialt stöd.

    Full sysselsättning minskar samhällets kostnader för arbetslösheten och skatteinkomsterna ökar. Det ökar möjligheten att minska på klyftan mellan de som har det mesta och de som saknar det mesta.

    Klyftan är inte alltid av ondo. Det är bra att de som antränger sig mer får bättre betalt än de inte åstadkommer lika mycket. Det viktiga är inte att minskan klyftan utan att stödja dem som är utanför så att deras möjligheter till en god utveckling förbättras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: