Begränsa sympatistrejkandet

Sympatistrejkandet måste begränsas. Det visar de aktuella hoten. Bra att Alliansen har en klar ståndpunkt i en väsentlig fråga. Det är ju inte var dag.

Christer Nylander, ansvarig inom Fp för arbetsmarknadspolitiken, skriver om det i AB (11 juni 2014)

Frågan man måste ställa sig är om fackets kraftiga tilltag är rimliga och står i proportion till konflikten. Tågpersonalens villkor i Skåne är en viktig fråga, men ska den verkligen kunna lamslå stora delar av landet och stänga ner verksamheter som över huvud taget inte har med tågtrafik att göra?

Frågan är inte ny. För drygt femton år sedan överlämnade utredaren Svante Öberg ett förslag till dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (S) just om att införa ett proportionalitetskrav för fackens stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Han menade att det behövdes en bättre balans mellan fackföreningar och arbetsgivare i konfliktsituationer och ville därför begränsa möjligheterna till konfliktåtgärder som kostar lite för den ena parten men får stora konsekvenser för motparten eller tredje man. Förslaget lades dock i papperskorgen.

Den pågående tågkonflikten gör att frågan om proportionalitet i fackens åtgärder återigen är aktuell. Utan att ta ställning till de enskilda strejkhoten anser jag att tågkonflikten visar på de problem som Socialdemokraternas utredare lyfte fram och riskerna med att inte ha några regler alls kring rimlighet i åtgärder.

I många andra länder finns regler som i vissa avseenden begränsar konflikträtten, t.ex. genom krav på proportionalitet. Den svenska arbetsmarknadsmodellen ger stor makt till parterna på arbetsmarknaden. Modellen har många fördelar, men för att det ska fungera måste fack och arbetsgivare ta stort ansvar och förvalta det förtroende som den svenska modellen ger dem. De åtgärder som facken vidtar vid konflikter måste upplevas som legitima och stå i proportion till grundkonflikten, annars hotas trovärdigheten i hela modellen.
Jag anser att det är dags att åter ta upp frågan om att införa en lagstadgad proportionalitetsregel i svensk konflikträtt. Det är ingen enkel fråga, men konsekvenserna av att inte ha en proportionalitetsprincip kan bli stora. Det drabbar både vanligt folk och företag som själva inte på något sätt är inblandade i den ursprungliga konflikten. Men det påverkar också trovärdigheten för den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Därför måste vi se över hur regler om proportionalitet kan utformas, t.ex. när det är rimligt med sympatistrejker av andra fackförbund och blockader av företag som inte har någon direkt koppling till konflikten. Frågan om proportionalitet i stridsåtgärder bör återigen utredas, med målet att ta fram ett fungerande lagförslag. Hur stort behovet av ny lagstiftning kommer att vara avgörs främst av fackens eget agerande, nu och framöver.

Strejkande och lockout är förlegade metoder. Löner och arbetsvillkor fastställs utan sådana strider av det stora antalet företag som inte är med i någon arbetsgivarorganisation och där de anställda inte drar in facket. Marknadskrafterna får avgöra vilka regler som ska tillämpas inom den juridiska ram som riksdagen fastställer.

2 kommentarer till Begränsa sympatistrejkandet

  1. bbnewsab skriver:

    Jag instämmer i det som Christer Nylander skriver. Hela idén om sympatistrejker som ett extra vapen i en pågående arbetsmarknadskonflikt tenderar att sätta maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare ur spel. En temporärt rubbad maktbalans mellan två inblandade parter i en tvist leder sällan till salomoniska lösningar av det problem som tvisten utgår ifrån.
    Kort sagt: Sympatistrejker är nyckfulla och svårförutsebara maktinstrument och leder lätt till framtvingade lösningar på problemen. Vilket kan leda till störande revanschkänslor hos/mellan de stridande parterna framdeles.
    Bättre är i stället, enligt min mening, att satsa på kompetent – och samtidigt så neutral och opartisk som möjligt – medling.
    Att ta till sympatistrejkvapnet kan närmast liknas vid att (försöka) ändra på spelreglerna under en redan påbörjad och därmed pågående match.
    Den här debatten påminner mig för övrigt om hur konflikter på individnivå på arbetsmarknaden tyvärr ofta manipuleras på ett otillbörligt vis av folk som blott indirekt har med saken att göra.Typ att all övrig personal, som arbetar på samma arbetsplats, där en personkonflkt mellan två anställda utspelas, hotar med att säga upp sig eller byta jobb. Vilket ger arbetsgivaren ett starkt trumfkort att spela ut för att kunna förflytta den av de två stridande som man anser sig ha lättast att kunna undvara i fortsättningen. Något som i praktiken innebär att det i en konflikt mellan avdelningschefen och en vanlig anställd icke-chef-personal nio gånger av tio blir den med lägst rang som får flytta på sig.
    Dock: Den ur arbetsgivarsynvinkel enklaste lösningen är inte alltid den bästa eller optimala lösningen i objektiv bemärkelse. Så blir det tyvärr alltid när känslor får påverka lösningen i alltför hög grad. Därför vill jag bryta en lans för att stärka medlings-”vapnet”. Med bra medling minskar risken för tunga revanschkänslor. Vetskapen att båda parter är ungefär lika missnöjda med den uppnådda kompromissen gör de inblandade till lika stora vinnare eller, om man så vill, förlorare.

  2. Hans Iwan Bratt skriver:

    Klokt. Delar din uppfattning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: