Peder Thalén: Ateismens fall

2007-12-27

Ateismens fallTrött på svepande kritik mot ateism från religiösa företrädare öppnade jag boken ”Ateismens Fall – den moderna religionskritikens kris” med viss förväntan. Här lägger förhoppningsvis en doktor i teologi, Peder Thalén, fram en genomtänkt argumentation för ateismens ogiltighet.

Boken består av några fristående texter om ateismen, skrivna under ett decennium. Den grundläggande attityden gentemot otron är den samma, men förutsättningar är olika. Därför bör dessa texter bedömas var för sig. Så varför inte börja med denna första.
Peder Thalén

Det bör då sägas att det inledande kapitlet skrevs för nästan 10 år sedan. Det var långt innan Christer Sturmark, Humanisternas ordförande trätt ut på scenen. Det är inte oviktigt då hans engagemang medverkat till att debatten i Sverige fått sådan omfattning. Sturmark är en tydlig måltavla för bokens författare.

I kapitlet rubricerat ”Det dubbla tomrummet” beskriver PT tomheten skapad av den traditionella namnkristendomen och att ateismen därmed blivit meningslös. Här är en sammanfattning av PTs text (direkta citat är kursiverade).

Under 50- och 60-talen som attackerade Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius en utbredd namnkristendom. Vapnet var en ateistisk ideologi. Den är nu (alltså 1997) avsomnad då den inte fyller något behov eftersom namnkristendom i praktiken är övervunnen i vår kultur. Ateismen kunde inte fylla ett andligt tomrum.

Den ateistiska rörelsen hade religiösa övertoner med vision om en ny mänsklighet. Hos de aktiva förespråkarna fungerade ateismen som en religiös lära i en sekulär dräkt som dock var sannare lösning på den mänskliga problemen än den traditionella religionen.

Idag är vetenskapstron inte längre levande. Den ateistiska rörelsens andliga grundval är raserad. Idag återstår en vilset blickande nihilism, ett kompasslöst drivande mellan tro på ingenting och tro på vad som helst. Förnekandet kan vare sig skänka mening eller hopp om befrielse.

Det är svårt att förstå ateisternas genomslagskraft. I Hedenius fall berodde det inte på argumenten utan på en suggestiv kraft i ett enkelt tankeschema som gav ett skimmer av självklarhet. Man genomskådade inte hans bedrägliga klarhet skapad av verklighetsförenklade konstruktioner.

Femtiotalets ateism var inget annat än en antireligiös ideologi i vetenskaplig förklädnad. Men Hedenius missade målet. Det var inte bibelns Gud han kritiserade utan en filosofisk kopia på samma sätt som skett sedan Upplysningen.

Denna kopia är dock skapad av den västerländska teologin i symbios med antik förnuftsspekulation. Hade Hedenius påvisat felet i detta gudsbegrepp hade han gjort kyrkan en tjänst. Den lider nämligen av samma uttjänta intellektualism som den ateistiska rörelsen. Svenska Kyrkan har ännu inte dragit några lärdomar av egna och andra misstag. Man har fortsatt att saluföra den kristna tron i samma utnötta förpackning, nämligen som en livsåskådning jämställd med en ideologi.

Kontakten har förlorats med den kristna traditionens insida, med den roll den faktiskt spelat i människors liv.[…] Tron var tidigare sammanvävd med ett sätt att leva där tilliten till Gud inte vilade på ett abstrakt antagande utan kunde föreligga som en konkret erfarenhet av att vila i Guds hand, där olika vardagliga händelser sågs som en bekräftelse på Guds närvaro i de egna livet.

Både för den kristet engagerade och den gudssökande människan i allmänhet är därför ”religionens död” en positiv händelse. […] Kyrkan riskerar att bli ett sista reservat för den urvuxne Gud, som den övriga kulturen redan lämnat bakom sig.

Av femtiotalsateismen återstår en död ideologi med allmän fientlighet mot den kristna tron, ljummen och sval, gränsande till likgiltighet. Denna namnateism är en av grundvalarna för den nihilism som vårt samhälle lider av.

Jag skulle tro att PT kan acceptera denna kortversion av hans artikel, även om givetvis en del nyanser och sidospår inte finns med. PT använder åtskilliga inomreligiösa begrepp och ger ord en annan betydelse än som är vanligt.

PT säger att ateism är en ideologi, men normalt avses med ateism helt enkelt icketro på gudar och andra övernaturliga krafter. Påstående att ateismen har religiösa övertoner är märkligt i alla fall om man definierar religion som tro på gudar och andra övernaturliga krafter.

Inte heller är det riktigt att beskriva ateismen som en rörelse. Det antyder att det finns ett gemensamt mål för ateisterna. Men så var och är det inte. 50-talet ateister var liberaler, socialister, anarkister och kommunister med helt skilda uppfattningar om det framtida samhället. Trots att PT har åtskilliga fotnoter finns det inget stöd för PTs uppfattning om en gemensam ateistisk rörelse. Själv satt jag i styrelsen för Förbundet för Religionsfrihet under 60-talet då Per-Anders Fogelström var ordförande och vet att det enda som förenade oss var kampen för ett sekulärt samhälle. Även i dag finns det många former av ateism även om den mest framträdande representeras av den humanistiska rörelsen.

Som många religiösa människor med postmoderna uppfattningar talar PT om ”vetenskapstro” i ett försök att likställa den med andra trosuppfattningar. Men den tro humanister har på vetenskapen betyder att ha insikten om värdet av en systematiskt utveckling av kunskap, dvs att den som presenterar nya kunskap ska kunna redovisa skälen för varför den är sann.

Ateismen har en ”vetenskaplig förklädnad”, skriver PT. Med sin kritiska inställningen till det vetenskapliga arbetssättet ogillar han tydligen när ateisterna använder den kunskap vetenskapen producerat för att påvisa många orimligheter, för att inte säga tokigheter, som religioner torgför.

Det som PT uppfattar som ”vilset blickande nihilism” är människor som insett tomheten i de många olika religiösa värdesystemen och söker efter nya grundade i mänskliga erfarenheter. Förnekandet är en befrielse från uråldriga tankemönster som ger utrymme för värderingar relevanta för vår tid.

Irritationen över Hedenius lyser skarpt i PTs text. Det beror förmodligen på att Hedenius var främst bland dem som avslöjade namnkristendomen, som nu sent omsider även vissa kristna tar avstånd ifrån. I likhet med många religiösa är PT helt övertygad om att just han vet vad som är den sanna kristendomen. Hedenius hade givetvis misstagit sig fullständigt. Han angrepp en påhittad gud, dock samma gud som den västerländska teologin dyrkade och fortfarande dyrkar enligt PT.

Den sanna kristendomen är den ursprungliga tycks PT mena. Den är ”sammanvävd med ett sätt att leva där tilliten till Gud inte vilade på ett abstrakt antagande utan kunde föreligga som en konkret erfarenhet av att vila i Guds hand, där olika vardagliga händelser sågs som en bekräftelse på Guds närvaro i de egna livet.”

Här lämnas ateisten i sticket. Språket blir nästan fullständigt obegripligt. Det förefaller som om han menar att man av någon fördold anledning ska försöka känna tillit just till PTs Gud. Om man tycker det känns bra så följer Gud med en i livet. Men vad får en normalt funtad människa att utan skäl välja PTs Gud? Och ska man bara byta Gud när den man har inte känns tillfredsställande? Är den en seriös Gudstro?

PT skrev artikeln i mitten av 90-talet och känns ganska så passé. Möjligen borde den inte tagits med i en bok som ges ut mitt i en debatt med deltagare som Richard Dawkins, Sam Harris och vår egen Sturmark. Men samtidigt är det intressant att läsa den som ett tidsdokument. Behållningen är hans fullständiga förkastande av Svenska Kyrkans namnkristendom och att han så helt missat att ateismens kritik inte endast riktas mot kristendomen utan mot all slags tro på övernaturliga krafter, annan vidskeplighet och misstro mot vetenskaplig metodik.


Kyrkans Tidning: Ateismen handfallen inför modern gudsbild
Uppsala Nya Tidning: Sekulariseringen på frammarsch
Wikipedia: Kritik av ateism
Taggar: Ateism, Ingemar Hedenius, Christer Sturmark, Vetenskap, Peder Thalén, Kristendom
Andra bloggar om: , , , , ,
Intressant


Varför är Gert Gelotte, Göteborgsposten så arg?

2007-10-27

Det är ganska märkligt att vissa kristna blir så väldigt arga när humanister, som t.ex. Christer Sturmark, argumenterar för ett sekulärt samhälle, motiverar sin uppfattning att det inte finns några gudar och förklara vad humanism är.

Gert Gelotte på Göteborgs-posten är ett bra exempel på en ilsken kristen. Christer Sturmark är en ”framträdande fundamentalist”, är ordförande för en förening med ”fyrkantiga” medlemmar som använder humanism som en ”knölpåk”, är löjlig och har ”väckelsepredikantens glödande ögon”.

Vad säger man om sådant? Först är det bäst att förklara de begrepp som Sturmark använder. Och sedan fundera över vad det är som får Gelotte att bli på så dåligt humör.

Ett sekulärt samhälle är neutralt visavi olika livsåskådningar. Alternativet är att en livsåskådning ska ha en prioriterad ställning. Vilken skulle det vara i så fall? Det verkar vara få som argumenterar för återinförandet av statskyrkosystemet. Sverigedemokraterna är ett sådant undantag. Svenska Kyrkan har säkerligen svårt att tänka sig en sådan utveckling.

En del tycker att samhället inte ska prioritera en viss, utan en grupp livsåskådningar, t.ex. de kristna eller möjligen de judokristna. Varför ska den tredje stora abrahamitiska religionen lämnas utanför? Och hur ska alla olika trosriktningar kunna ena sig om regler kring friskolor, kvinnliga präster, synen på homosexuella, etc. Det finns ju ett politiskt parti i riksdagen och regeringen som företräder den kristna människosynen, fast det verkar som om inte alla religiösa sympatiserar med detta parti. Därför tycker Humanisterna att samhället ska vara neutralt i förhållande till olika livsåskådningar. Det är väl inget att bli upprörd över?

Christer Sturmark tror inte att det finns några gudar. Gelotte, som är katolik, tror att det finns en gud. Många andra tror också på en gud, men som ställer helt andra krav på sina följeslagare. En del tror att det finns flera gudar, att en gud har funnits men nu är död eller att allting är en del av gud. Varför är Gelotte så arg på just den som inte tror att det finns någon gud?

Gelotte gillar inte att Sturmark och många andra kallar sig för humanister. Han skriver ”Humanism är en lärdomstradition, öppen för att det ständigt finns något att lära, något att förstå. I sina bästa stunder förmedlar den tolerans mot oliktänkande, respekt för vårt vetandes ofullkomlighet och ödmjukhet inför tillvarons mysterier.” Här har Gelotte helt rätt.

Humanismen återföddes under renässansen då människor började söka svar på livets frågor genom att studera livet och inte gamla religiösa texter. Gudstron härskade i början helt men försköts alltmer i bakgrunden till följd av ökade kunskaper om verkligheten.

Det finns även idag de som kallar sig för kristna humanister. De har en bra förklaring av humanism:
Människan hade blivit alltings mått. Det goda är det som vi efter en förnuftig kalkyl finner vara nyttigt för människan. Tänkare med detta grundkoncept började anta beteckningen humanister. Ibland presenterade de sig som ”fritänkare”. Självklart uppfattades denna omvälvning i tänkandet som mycket problematisk eller direkt hotfull av kyrkan. Lika begripligt är att många humanister snart började dra ateistiska slutsatser av sin grundsyn. Humanism och kristendom blev i 1800-talets språkbruk konträra storheter. De som presenterade sig som humanister markerade därigenom att de ställt sig utanför den kristna kyrkans sfär.

Så det kan knappast finnas någon anledning att bli upprörd för att Sturmark kallar sig för humanist, när även förbundet Kristen Humanism har ungefär samma synsätt som Sturmarks organisation Humanisterna.

Kan det finnas någon helt annan förklaring till Gelottes vredesutbrott? Här är några hypoteser:

  1. Som katolik måste Gelotte föra ut samma budskap som påven som uppenbarligen ser ateismen som en huvudfiende. Så här säger Påven ”Atheists and the proud have a good life, they are fat and well-nourished, they laugh at us and say: But where is God? They are not concerned with us and we have been sold like sheep for slaughter.”
  2. Religiösa talar ofta om tvivlet på tron. Gelotte skriverVarför finns något över huvud taget? Varför lever vi?” Sitt svar söker de i kontakt med Gud, men många får inget svar. Gud är tyst.  Moder Teresa, saligförklarad av påven, säger: ”tystnaden och tomheten så stor, att jag tittar men ser inte, att jag lyssnar men hör inte” Men rationella humanister slipper ställa frågor till gudarna utan vänder sig till sakkunniga eller kanske konstaterar att något svar inte finns.
  3. Ett vanligt trick i debatter är att höja rösten när argumenten är svaga. Inte kan väl det vara orsaken till Gelottes val av formuleringar.
  4. Kanske tvivlar inte Gelotte på sin Gudstro men vantrivs i det auktoritära katolska tron. På det tyder hans engagemang för Katolsk Visions Manifest: prästerna ska väljas demokratiskt, påven utses av en mer representativ valförsamling, kvinnor ska kunna bli präster, församlingarna ta beslut i demokratisk ordning, avskaffande av celibatet, homo- likställs med hetrosexualitet, etc. Där står även ”kyrkans närvaro i sekulariserade samhällen [kännetecknas] av värme och uppmuntran och en sakligt välunderbyggd diskussion”. Gelottes irritationen över den katolska kyrkan kanske spiller över på annat.
  5. Religioner är till sin natur auktoritära. Ledarnas makt bygger på att deras rätt att tolka guden. Församlingsmedlemmarna ska lyda. Sådan organisationer måste angripa dem som minskar ledarnas auktoritet. Gelotte för en intensiv debatt med vällovlig agenda inom katolska sfären, men kanske inte tål kritik som kommer utifrån.

Det finns säkert fler tänkbara förklaringar till Gelottes utbrott. Det är en angelägen uppgift att fundera vidare på vad det är som skapar aggressiviteten hos kristna när de möter synpunkter som strider mot deras lära.

Tilläggas kan att inte alla katoliker delar Gelottes förakt för Sturmark. Det katolska läkaren och bloggaren Bengt Malmgren skriver: ”För det första är Sturmark ingen fanatisk religionsmotståndare, även om han är tydlig med att han själv inte tror på Gud, och för det andra visade kvällens debatt att det fanns många beröringspunkter där en konstruktiv religionskritik kan vara positiv också för Kyrkan. Dawkins bok tar i sina senare kapitel upp hur religion kan missbrukas och vara upphov till mycket elände, och även om man som kristen inte kan hålla med Dawkins om att religionen är upphov till allt elände, så finns det en sund religionskritik, och där är, menade Sturmark, kyrkorna ofta dåliga på självkritik och vågar inte riktigt säga ifrån när det dyker upp avarter inom de egna leden. Man är ofta för hänsynsfulla mot varandra.


Göteborgsposten: Humanismen som knölpåk
Taggar: Göteborgsposten, Gert Gelotte, Påven, Christer Sturmark, Humanisterna, Religion
Andra bloggar om: , , , , ,
Intressant


%d bloggare gillar detta: