Koldioxiden från människan mycket mindre än man trott

2009-11-24

Ny forskning visar att IPCCs uppgift om mängden koldioxid som människan skapar är helt fel.

I IPCC senaster rapport som kom 2007 hävdade man att 45% av den antropogena koldioxiden stannar i atmosfären i 30,5 år och att 24% av all koldioxid i atmosfären skapas av människan. Denna beräkning är är grundläggande för hela teorin om global uppvärmning.

Men det stämmer alltså inte, enligt en ny rapport ”Fossil Fuel Emissions and Fossil CO2 in the Atmosphere” författad av tre italienska forskare från IPCF-CNR i Italien. I den sägs det att den atropogena koldioxiden bara stannar i atmosfären ca 5 år. Det betyder att den mängd koldioxid som människan genererar är en tredjedel av vad IPCC uppskattade.

Den givna slutsatsen är givetvis att kunskapen om de mest grundläggande processerna i atmosfären är helt otillräckliga för att utgöra underlag för beslut i någon riktning i Köpenhamn.


Det blir kloka beslut i Köpenhamn

2009-10-26

Risken för dåligt underbyggda beslut vid klimatkonferensen i Köpenhamn ser ut att vara mycket liten. Det blir inga beslut om gigantiska kostnader för att försöka minska jordens värme.

I stället blir resultatet förhoppningsvis en överenskommelse om mer forskning och mindre samordning som ger länder utrymme att komma fram till sin egen bedömning av hur klimatets påverkan och vilka åtgärder de kräver.

TV2 Vetenskapsmagasin nådda idag bottennivån vad gäller saklig information. I stället serverades groteskt demagogiska bilder till intervjuer med två extremt alarmistiska, och kontroversiella, forskare.

Stephen Sneider är en miljöaktivist som medgivit att han manipulerar vetenskapliga resultat för att nå sina politiska mål.

On the one hand, as scientists we are ethically bound to the scientific method, in effect promising to tell the truth, the whole truth, and nothing but — which means that we must include all the doubts, the caveats, the ifs, ands, and buts. On the other hand, we are not just scientists but human beings as well. And like most people we’d like to see the world a better place, which in this context translates into our working to reduce the risk of potentially disastrous climatic change. To do that we need to get some broadbased support, to capture the public’s imagination. That, of course, entails getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have. (APS News Online August/September 1996 Edition)

Det kan tilläggas att Schneider redan för några decennier sedan varnade för katastrofala klimatförändring, men då gällde det en ny istid (US Today).

Den andra forskaren Bill McGuire menar att människan kommer att drabbas av en mängd vulkanutbrott. Som expert på vulkaner har han väl irriterats över att denna risk inte uppmärksammats tillräckligt och därmed inte fått samma bidrag som mer populära katastrofteorier. Så då gäller det att ta i. Och det gör han i sin bok Seven Years to Save the Planet och i en artikel i engelska Guardian: ”How we discover that not only are the oceans and the atmosphere conspiring against us, bringing baking temperatures, more powerful storms, floods and ever-climbing sea levels, but the crust beneath our feet seems likely to join in too.” New Scientist avfärdar McGuire bok med att McGuire’s kärnfulla prosa bäst uppfattas som berättelser om förestående katastrof.

Båda forskarna svänger sig med riskbedömningar i procent utan någon som helst möjlighet att ens motivera storleksordningen. Sanningen är att de inte har något underlag för påståenden om att risken är x% för det ena eller det andra.

En viktig fråga är varför undergångsprofetior är så populära. Det är inget nytt fenomen. Väderfenomen har ofta setts som tecken på en snart kommande fullständig katastrof. Religiösa grupper använder den nära förestående undergången som ett avgörande argument för att underordna sig sektens ledning som utlovar Räddningen. Ett tydligt exempel på mekanismen är Jehovas Vittnen. Kunskapsbrist ger grogrund för spekulationer.

Men som risken är som sagt liten för att världens länder vill ta beslut om dramatiska investeringar för att minska koldioxiden i atmosfären konsekvenserna är så oklara och föreslagna åtgärder är så illa underbyggda.


Mer is vid polerna

2009-09-17
Mer is vid polerna.
Det är fn betydligt mer is i Arktis än såväl 2007 och 2008. Det ser ut som om det också kommer att vara mer is än 2005. Skillnaderna från år till år säger inget om någon global uppvärmning, men eftersom har sett isutvecklingen vid Arktis som ett bevis på ett varmare klimat finns det anledning att informera om utvecklingen.
Utvecklingen är densamma vid Antarktis. Nu när isen nått årets maxima är det intressant att se att det är betydligt mer is runt Antarktis är genomsnittet för året 1979-2000.
Luftens temperatur förändras inte utan ligger still sedan 2001. Än mer intressant är det att havens temperatur har fallit kraftigt sedan 2003. Ökningen sedan 1979 är 2,5 grader.
Mängden koldioxid ökar i samma takt som tidigare allt sedan 1958 då mätningarna började på Mauna Loa. Trots denna jämna ökningstakt har temperaturen gått upp och ned och polernas is ökat och minskat sedan satellitmätningarna började 1979.
För varje år som går blir det tydligare att koldioxiden inverkan på klimatet är mycket liten.

Det är fn betydligt mer is i Arktis än såväl 2007 och 2008. Det ser ut som om det snart också kommer att vara mer is än vid motsvarande tidpunkt 2005. Skillnaderna från år till år säger inget om någon global uppvärmning, men eftersom många har sett isutvecklingen vid Arktis som ett bevis på ett varmare klimat finns det anledning att informera om utvecklingen.

Utvecklingen är densamma vid Antarktis. Nu när isen där nått årets maximum är det intressant att se att det är betydligt mer is runt Antarktis är genomsnittet för året 1979-2000.

Luftens temperatur förändras inte utan ligger still sedan 2001. Än mer intressant är det att havens yttemperatur sjunkit sedan 2003. Sedan 1979 är ökningen bara 0,25 grader. Om man i stället tittar på vattenskiktet ner till 300 meter så ligger  temperaturen still.

Havsytan stiger, men mycket, mycket långsamt. Mellan 1992-98 steg nivån med 45 mm, dvs med 7 mm/år. Några säger med panik i rösten att stora området snart kommer att svämmas över, men denna obetydliga förändring måste jämföras med förändringar förorsakade av tidvatten och vindar. Tidvattnet på oceanerna är ca 1 meter, men på vissa kustar kan det överstiga 10 meter. Till det kommer flera meter höga vågor vid stormar. I det perspektivet är havens nivåhöjning obetydlig.

Varför stiger då havsytan? Det viktigaste anledningen kan vara att värmen återgått till den nivå den hade före 1200-talet efter den ”lilla istiden” som upphörde runt 1850.

Mängden koldioxid ökar i samma takt som tidigare allt sedan 1958 då mätningarna började på Mauna Loa. Trots denna jämna ökningstakt har temperaturen gått upp och ned och polernas is ökat och minskat sedan satellitmätningarna började 1979.

För varje år som går blir det tydligare att koldioxidens inverkan på klimatet är mycket liten.


Inget stöd från USA och Kina vid klimatmötet i Köpenhamn

2009-07-16

Hans Bergström skriver i DN att vare sig USA eller Kina kommer satsa några pengar på internationella program för att minska CO2-utsläppen.

USAs kongress kommer inte att bevilja pengarna. Budgetunderskottet måste hanteras och dessutom så misstror man stora internationella FN-program. USA gör redan mer för att minska beroendet av olja än EU.

Kina har akuta miljöproblem som de hanterar efter eget huvud. Viktigast för ledningen är dock att öka befolkningens standard. I annat fall kommer det stora kinesiska riket falla sönder. Nu skrivs det mest oroligheter i nordvästra Kina, men faktum är att det är oroligheter över hela landet.

Utan ekonomisk stöd från USA och Kina – och säkerligen heller inte från Indien – till internationella system för att drastiskt sänka utsläppen av koldioxid, blir det inte någon överenskommelse i Köpenhamn med konkret innehåll. Och tur är det, för då ges forskningen mer tid att komma underfund med hur klimatet förändras och vad som ev kan göras åt saken.

DN: Besluta om vädret


Liten risk för drastiska klimatbeslut

2009-07-06

Risken minskar uppenbarligen för drastiska beslut om klimatet denna höst. Denna vecka möts G8-länderna om klimatet. BBC tror att det blir beslut om 50 % minskning av ”greenhouse gases” (hur nu det ska definieras) till 2050, men inte några konkreta nivåbeslut innan dess.

Det finns tydligen inte stöd i USAs kongress för ytterst kostsamma åtgärder med oklar inverkan på klimatet. Inte heller lär det bli något dramatiskt beslut när Obama träffar företrädare för Indien och Kina inom kort. Indien prioriterar helt naturligt de många hungrande i landet. Kinas ledning vet att de måste erbjuda ökat välstånd till sina invånare för att landet inte ska falla sönder. Dyrbara åtgärder med tveksamt resultat får i det perspektivet ingen högre prioritet.

Även Fredrik Reinfeldt har en mer försiktig framtoning i sitt tal i Almedalen. Han underström där att i en värld med ekonomisk recession och stora växande budgetunderskott då ska vi inse att vi har begränsat med utrymme att möte klimatomställningen. Efter talet meddelande han att det inte blir någon höjd koldioxid nästa år.

Allt detta är goda tecken på att det inte blir några illa underbygga beslut i Köpenhamn i slutet av året utan forskarna får tid att fördjupa sin kunskap om hur klimatet förändras och om det i så fall finns något som bör göras för att påverka utvecklingen.

Klimatet utvecklas annars ungefär som tidigare. Isens utbredning minskar långsamt vid nordpolen, men ökar samtidigt vid sydpolen. Den globala temperaturen slutade att stiga 1998 och sjunker sedan några år tillbaka, trots att koldioxiden ökar i samma takt som tidigare.

Havens temperatur följer luftens med några års fördröjning. Sedan omkring 2000 är temperaturen konstant med tendens till att falla något de senaste åren. Havsytan stiger långsamt. Sedan 1992 har den ökat med 45 mm, dvs ingenting om man jämför med variationerna mellan hög och lågtryck.

Utvecklingen de senaste åren säger inget om klimatets långsiktiga förändring. Det gäller perioden sedan 1998, men också för den korta perioden från 1960 till 2000 då temperaturen steg liksom för perioden dessförinnan från 1940 till 1960 då temperaturen sjönk.

Det är vattenångan och molnen som skapar växthuseffekten inte koldioxiden. Tyvärr är kunskapen alltför begränsad om dessa gaser för att det ska vara möjligt att bedöma hur de påverkar klimatet och därmed vad vi människor ska göra åt saken.


Hur påverkar vattenångan klimatet?

2009-05-14

Vattenånga är den i särklass viktigaste växthusgasen. Var kommer vattenångan ifrån och vad bestämmer hur mycket vattenånga som atmosfären ska innehålla? Och har mängden vattenånga förändrats så att klimatet påverkats?

I korthet verkar det ligga till på följande sätt:

Allt vatten i atmosfären kommer från marken. Vattnet lämnar marken genom något som kallas för evapotranspiration, dvs avdunstning från mark, ytvatten och växter.

Mängden vatten som dunstar avgörs av den relativa luftfuktigheten. Om luftfuktigheten är 100% kan luften inte ta emot mer vatten. Den relativa luftfuktigheten beror dels på luftens värme och dels på lufttrycket. När luft blir varmare minskar dess relativa luftfuktigheten och luften kan ta emot mer vatten under förutsättning att marken, ytvattnet eller växter kan avdunsta vatten.

När vattenångan når kallare luft kondenserar den och bildar droppar på kondesationskärnor som är mycket små partiklar. Dropparna bildar moln. När molnets droppar vuxit faller de ned i form av regn.

Vattenångan släpper igen solens ljusstrålar men absorberar jordens utstrålning. Vattenångan fångar på så sätt temperaturen. Utan vattenånga hade jordens temperatur varit ca -20 grader, men är med vattenånga ca +15 grader i snitt. Mängden vattenånga varierar starkt runt jordklotet.

Om vattenångan ökar, t.ex. till följd av högre lufttemperatur, skulle alltså klimatet bli varmare. Men en sådan effekt kan kompenseras av molnbildning och andra faktorer.

Se även:
Vattnet är viktigare än koldioxiden
Hur inverkar växthusgaserna på klimatet?


Vattnet är viktigare än koldioxiden

2009-05-08

Det talas mycket om koldioxidens betydelse för klimatets utveckling, men det är en ganska oviktig växthusgas jämfört med vattenånga. Dessutom har vatten i andra former huvudrollen när det gäller att förstå hur solen påverkar jordens klimat.

Jordens yta består till 70 % av vatten. Dessutom finns det vatten i form av is vid polerna och under marken. Mellan 1-4 % av atmosfären består av vattenånga. Mängden beror främst på temperaturen. Vattnets kretslopp åskådliggörs väl av denna bild hämtad från Wikipedia:

Vattenångan påverkar hur mycket av solens strålar av skilda våglängder som når jorden. Vattnet påverkar också hur mycket av jordens strålning som lämnar jorden respektive studsar tillbaka till jorden. Inverkan på solens och jordens strålning förstärks när vattenångan kondenserar till moln och dimma. Vattenångan svarar för 36-66% av växthuseffekten, men hela 66-85% om man inkluderar molnen.

Vattenångan anses inte vara antropogen, dvs att människan inte i någon högre grad direkt påverkar mängden vattenånga i atmosfären. Däremot påverkar människan mängden vattenånga via utsläpp av växthusgaser som koldioxid och metan. En annan mänsklig inverkan är människan genererar partiklar i atmosfären som bidrar till molnbildningen.

Molnens betydelse för klimatet är oklar. Möjligen kan det vara så att molnbildningen vid vissa perioder ökar den globala temperaturen och däremellan bidrar till en sänkning av temperaturen. Det är inte bara mängden moln som har betydelse utan även deras tjocklek, höjd över marken, mm.

Molnens roll för klimatet är ett viktigt forskningsområde. En intressant teori, lanserad av rofessor Henrik Svensmark, innebär att molnbildningen har ökat beroende på en ökad mängd kosmiskt strålning. Svensmark deltar den 11 maj i ett seminarium med titlen ”Climate Change – Man made” arrangerad av Vetenskapsrådet.


%d bloggare gillar detta: