Om ett år väljer vi ett nytt EU-parlament som sedan utser en ny kommission. Allt mer makt har förts över till kommissionen, så det är angeläget att värdera vad EU åstadkommit och vad som bör ändras inför den nya mandatperioden.
Vid folkomröstningen 1994 fick inträdet i EU stöd av en knapp majoritet på 53,3 procent. Stödet har sedan varierat, men är nu betydligt lägre. Nu är stödet för svenskt medlemskap 42 procent.
Och det är naturligt efter EUs många tillkortakommanden
- försämrad demokrati i medlemsländerna
- vanskött ekonomi
- tragiskt omfattande arbetslöshet
- skadlig klimatpolitik
- enorma subventioner av jordbruket
- en enorm och mycket kostsam byråkrati
Det är hög tid att ompröva hela EU-konstruktionen. England går före och vill bl.a. införa ett ”rött kort”. Det innebär att ett mindre antal medlemsländer tillsammans ska kunna stoppa införandet av en EU-lag. Det engelska förslaget är ett komplement till nu gällande regler om ”gult kort” som ger medlemsstater rätt att protestera, men med rätt för kommissionen att ändå genomföra förslaget. Det finns även ett ”orange kort” som ger majoriteten i EU-parlametet rätt att överföra ett ärende från kommissionen till rådet och parlamentet.
Det engelska förslaget får stöd av Mats Persson, hos den inflytelserika tankesmedjan Open Europe: ”Allowing national parliaments to block unwanted EU law would go a long way to bring back democratic accountability over EU decisions.”
I år startade en svensk tankesmedja Forum för EU-debatt. En ledande person i Forum för EU-debatt är Anne-Marie Pålsson. Hon är författare till forumets första rapport om subsidiaritetsprincipen, EU:S SUBSIDIARITETSPRINCIP – ETT TOMT LÖFTE. Hon inleder rapporten med en talande bild som visar riksdagens intresse att värna sitt inflytande, och därmed alla svenskars inflytande i EU.
”På podiet sitter talmannen och har precis låtit klubban falla för att annonsera dagens nästa debatt. Konstitutionsutskottets betänkande KU8 – Uppföljning av riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen. En handfull ledamöter har samlats längst fram i kammaren för att följa debatten. Talarlistan är mycket kort. Bara tre namn är upptagna på den: en ledamot från Socialdemokraterna, en från Moderaterna och en från Centerpartiet.
I tid räknat är talarlistan om möjligt än kortare. Ingen av ledamöterna begär replik och några efteranmälda ledamöter har inte anmält sig. För en utomstående verkar syftet med debatten för ledamöternas vidkommande främst ha varit att visa sina kolleger i utskottet att betänkandet var läst och någorlunda förstått. Några principiella eller ideologiska utvikningar och betraktelser bjöd sålunda debattörerna inte på. Samsynen tycktes total i det att detta inte var någon fråga för riksdagens ledamöter att lägga tid och kraft på. Redan efter drygt tio minuter slog talmannen i klubban för att förkunna att debatten var avslutad och att det var dags för riksdagen att ta itu med nästa ärende.”
Pålsson redovisar att engagemanget är ännu sämre i övriga EU-länder. Eftersom det krävs att flera länder gör gemensam sak blir det väldigt svårt att resa invändningar. Det framgår tydligt av statistiken från 2011.
”2011 mottog kommissionen sammanlagt 64 kritiska yttrande varav tio kom från [svenska] riksdagen. De återstående 54 kritiska yttranden hade alltså lämnats in av de övriga 39 kamrarna.”
En annan svårighet är att Kommissionen inte redovisar motiven för varför ett förslag faller inom dess kompetensområde. Det gör det svårt för medlemsländernas parlament att komma med invändningar.
Enligt Pålsson är subsidiaritetsprincipen främst en manöver för att kunna påstå att medlemsländernas parlament medverkar i beslutsprocessen
”Arrangemanget att låta de nationella parlamenten ansvara för subsidiaritetsgranskningen, i syfte att öka EU:s demokratiska legitimitet, var antingen ett utslag av bristande insikt eller en medveten skenmanöver för att få EU att framstå som mera demokratiskt än vad unionen är.”
Det är uppenbart att EU-byråkratin vill ha allt mer makt över medlemsländerna. Det stöder regeringarna i Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och förmodligen ytterligare några länder. Men kritiken mot centralismen växer. Det visar reaktionerna t.ex i England och Finland.
EU-valet 1914 blir avgörande för valet av väg. Blir EU ett Europas förenta stater eller blir EU en form för samverkan mellan i grunden självständiga länder.
EUs klimatpolitik ska fastställas vid Europeiska rådets möte 22-23 oktober. Klimatet är huvudfrågan där beslut ska tas om ”emissions targets, the state of the Emissions Trading System, energy efficiency, renewable energy sources and energy security”
Publicerat av Hans Iwan Bratt 
Hans Iwan Bratt 