Kollektivavtal bryter mot lagen

Som en bland förmodligen flera 100 epostrådgivare till Folkpartiets ekonomitalesman Karin Pilsäter (tillika ordförande i näringsutskottet) har jag fått två frågor:

1. Vad bör Folkpartiet ta upp i budgetdiskussionen för att främja företagandets villkor?
2. Förenkla K10-reglerna – den måste vara utformad av en sadist. Omvandla arbetsgivareavgifterna till arbetstagaravgifter.

Det gäller att skriva kort för att bli läst så mina svar blev:

1. Arbetsrätten generellt. Ta bort LAS i vart fall för mindre företag, t.ex. under 10 anställda. Inför regler om proportionalitet vid konflikter i MBL. Inför rätt för arbetstagare att spara obeskattat belopp upp till en viss nivå. Slå fast att företag har rätt att inte teckna kollektivavtal och att kollektivavtal som ingås under hot inte gäller i likhet med andra avtal. (Avtalslagen 28 §).
2. Förenkla K10-reglerna – den måste vara utformad av en sadist. Omvandla arbetsgivareavgifterna till arbetstagaravgifter.

Åtskilligt av detta är värt att vidareutveckla. En aspekt som jag inte sett någon ta upp är avtalslagens 28 §. Lagen är från: 1915, så man får läsa den flera gånger för att riktigt inse vad den betyder.

”Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.
Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.”

På mer modern svenska betyder det ungefär att om någon tvingas på ett avtal med våld eller genom hot om ”trängande fara”, så gäller inte avtalet. Vad är då en ”trängande fara”? Fackförbunds demonstrationer mot företag som inte vill ingå teckna kollektivavtal och därför ägarna riskerar att förlora sitt företag måste givetvis vara en sådan fara. Rätten att demonstrera finns i grundlagen, så det ifrågasätter jag inte, men däremot uppfattar jag lagen så att ett kollektivavtal som ingås i en sådan situation helt enkelt inte gäller.

Det finns ytterligare ett antal paragrafer i avtalslagen om rätthandlings ogiltighet som fastslår att avtal ska ingår frivilligt.

Men gäller verkligen avtalslagen över arbetsrätten, undrar kanske någon. Jovisst, Arbetsdomstolen har i flera domar dömt efter avtalslagen, t.ex. AD 1996 nr 68 och AD 1994 nr 120. Även HD har tagit ställning till villkor i kollektivavtal. I ett avgörande 1994-12-20 konstaterade i och för sig att den aktuella punkten i avtalet skulle gälla, men det intressanta är inte det utan att HD åtog sig att pröva om kollektivavtalet var giltigt med tillämpning av avtalslagen.

Så slutsatsen blir att det som anser sig tvingade att skriva på ett kollektivavtal bör ha goda chanser att bli fri från avtalet i en rättegång.

Maud Olofsson ny ledare för folkpartiet

Den klart bästa efterträdaren till Lars Leijonborg är Maud Olofsson. Så blir det naturligtvis inte. Tiden finns inte för en så omständlig process, när Leijonborg avgår redan i år.

Men det är nu dags för centerpartiet och Folkpartiet att inleda arbetet med ett samgående till ett stort liberalt parti som blir en stark kraft inom Alliansen.

Båda partierna hyllar samma socialliberala värden: marknadsekonomi med omsorg om de svaga. Likheterna mellan partiernas program är påfallande. Centerpartiets idéprogram heter ”Där människor får växa”. Folkpartiet kallar sitt ”Frihet att växa”. Det åskådliggör partiernas grundläggande samsyn

Centerpartiet skriver ”Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för Centerpartiets politik. Det yttersta målet är att var och en ska kunna växa som människa och ha möjlighet att förverkliga sina drömmar.” Folkpartiet skriver ”Vi har alla vår egen personlighet och våra drömmar om framtiden. Vi är utrustade med förnuft, känsla, samvete, förmåga att ta ansvar och att utvecklas. Oavsett bakgrund, begåvning, fysisk och mental styrka måste alla människor få många livschanser, många möjligheter att växa och utvecklas.” Centerpartiet använder inte begreppet liberal, men deras program är utan tvekan liberalt.

Det finns även skillnader i beskrivningarna av idéerna, men de är inte av principiell art. I stället kompletterar partiernas program varandra. Centerpartiet har starkt fokus på t.ex. miljön och företagande. Folkpartiet har mer riktat in sig på t.ex. skolan och utanförskapet.

Även organisatoriskt kompletterar partierna varandra. Fp är ett utpräglat storstadsparti och C har sin styrka utanför storstäderna. Centerpartiet har en starkt organisation med 53.000 medlemmar. Fp har färre medlemmar 21.000 st. Tillsammans skulle de få 74.000 medlemmar och därmed passera Moderaternas medlemsantal.

Sammanslagningar mellan organisationer är ofta komplicerad, det gäller företag och i ännu mycket mer partier. En avgörande orsak är att de som har förtroendeuppdrag inte kan veta vilken roll de får i en ny organisation. Dessutom är den formella hanteringen komplicerad. Årsmöten ska ta samma beslut inom en begränsad tid.

Samgående mellan Centerpartiet och Folkpartiet har varit på gång tidigare, men har trots ömsesidiga sympatier inte kunnat föras i hamn. Även när insikten om fördelarna är uppenbara i partiledningarna så kan det räcka att grupper, som t.ex. länsorganisationer, angriper planerna och gör förändringen för kostsam.

För att en de båda liberala partierna ska kunna gå samman krävs det en stark opinion inom partierna, men också ett starkt stöd hos partiernas sympatisörer. De senare kan driva sin uppfattning utan hänsyn att behöva försvara sina egna positioner utan helt engagera sig för skapandet av ett starkt liberalt parti.

Det kan finnas de som tror att ett samgående mellan alla partier i Alliansen är en bättre väg men de praktiska problem som utan tvekan är betydande när två partier går samman är oöverstigliga om fyra partier gör det. Ett samgående mellan C och Fp bör göras så att de blir en förstärkt kraft inom Alliansen.

Målet bör vara ett nytt parti med eget namn, partiprogram och organisation och att de nuvarande partierna läggs ned. Även om samgåendet måste ledas av partiernas ledningar krävs ett aktiv stöd från medlemmar och liberala väljare som inser fördelarna med att skapa ett starkt liberalt parti.

SvT: Björklund eller Malmström kan ta över
DN: ”Märkligt läge att sitta kvar som minister”
Svd: Björklund måste ta ansvar för skolan även som fp-ledare
Exp: Hetaste kandidaterna att ta över efter Leijonborg
Björklund favorit hos spelbolagen

Leijonborg måste gå

Visst ska Leijonborg sluta. Det är bara frågan om när. Lars Leijonborg har varit partiordförande i över 10 år. Utan tvekan har han gjort ett gott jobb. Det är ändå osannolikt att det är han som leder Fp i valet 2010. Men det är för tidigt med ett eftermäle.

I stället är det hög tid att ställa frågan – inte vilken som ska efterträda honom när det är så dags – utan vad det är för typ av ledare som Folkpartiet behöver och hur denna ledare ska utses.

Valet 2006 var helt annorlunda än tidigare val främst genom etableringen av Alliansen. Valet handlade inte främst om ideologier utan om förtroende och begriplighet. Med Alliansen blev det ena alternativet tydligt och majoriteten fick förtroende för att den hade svaren på de mest angelägna frågorna.

Skapandet av Alliansen har förstärkt blockpolitiken. De två blocken tvingas att ena sig om de väsentliga dragen i respektive blocks politik. Kampen kommer sedan stå om väljarna i mitten enligt trianguleringens principer.

Sverigedemokraterna kommer sannolikt spela en viktig roll i det kommande valet. Det skulle dock förvåna storligen om övriga partiers ledare åter kommer att bjuda upp Sds ledning på riksscenen så som fp, m och s nyligen gjort. I stället kommer Sd bekämpas i stället i de lokala valen främst genom kampanjer riktade till Sds väljare.

Viktigare än Sd blir spärren. Det är helt säkert att två, kanske fler, partier kommer att ligga kring 4% i opinionsundersökningarna inför valet. Det kommer inte att avgöras av hur Socialdemokraterna och Moderaterna lyckas, utan hur många väljare respektive block förlorar genom att stödpartier hamnar utanför riksdagen.

Det har därmed uppstått en orimlig situation, då valet mellan blocken inte avgörs av hur många röster blocken får utan av hur många röster som inte räknas för att de lagts på mindre partier som faller utanför. Det är nästan som om att valet kommer att avgöras av slumpen.

Det finns en rationell lösning på detta dilemma: båda blocken bör ha gemensamma partibeteckningar. Folkpartiet har registrerat partinamnet ”Allians för Sverige”, så det bör inte erbjuda något större problem. Men fördelarna med en gemensam valbeteckning minskar stödröstningen. Småpartierna blir än mindre.

Vänsterblocket verkar inte ha gjort motsvarande föreberedelse. I och för sig kan det ju tänka sig att det är socialdemokratierna som står bakom några av de anonyma registreringarna av partinamn som gjorts, men en snabb genomgång tyder inte på det.

För folkpartiet gäller det alltså att ha en partiledning som fungerar som en effektiv motor för Alliansen och samtidigt visar på partiets betydelse inom Alliansen. Hur skulle en platsannons se ut för sådana personer?

En lösning som måste diskuteras är delat partiledarskap. Att partiledaren också är minister har både fördelar och nackdelar. Till fördelarna hör att ministern kan hänvisa till sin lojalitet med partiet vid meningsskiljaktigheter inom regeringen. Till nackdelarna hör möjligheten att skapa opinionstryck inom Alliansen på regeringen. I valkampen blir partiet otydligt.

En möjlighet är att Lars Leijonborg lämnar ordförandeuppgiften, men sitter kvar i regeringen som partiets främsta representant. Till ny ordförande väljs någon som inte sitter i regeringen. En sådan person bör vara en skicklig kampanjledare och debattör som fungerar bra i det avgörande TV-mediet. Den primära uppgiften är inte att kritisera Alliansens politik utan att beskriva den liberala visionen av det framtida samhället.

Tyvärr är det fn tunt med riktigt intressanta kandidater. Det beror delvis på att en del tycker att det är illojalt att diskutera framtida ledare och än mer kandidera som en sådan. Här har Socialdemokratierna visat vägen med sin öppna nominering.

Tiden räcker inte till för en fullgod demokratiskt process om en ny partiledare väljs redan i år. Därför bör Lars Lejonborg väljas om på höstens landsmöte. Men diskussionen om vilken typ av partiledning Folkpartiet behöver i nästa val måste starta redan nu.

Antingen denna process leder fram till ett förnyat förtroende för Lars Leijonborg eller någon annan ska ledningen veta att den har partiets fulla stöd.

DN: Största distriktet vill sparka Leijonborg
SvD: Fp i Stockholm vill byta ut Leijonborg
AB: Risigt läge, Leijonborg
Exp: Skåne eniga om att kräva Leijonborgs avgång

Ny partiledare till Folkpartiet

Lars Leijonborg är mäkta impopulär. Det visar SOM-institutet i den undersökning som Sören Holmberg presenterade idag i TV24. OH-bilderna finns på nätet.

Bland befolkningen är det 11 % fler som gillar Fredrik Reinfeldt än som ogillar honom. Det är enligt Holmberg en ovanligt högt tal. Maud Olofsson och Göran Hägglund har 4% resp. 3% positiv övervikt. Lars Lejonborg har däremot -5%, dvs fler ogillar honom än tvärtom och är därmed nästan lika impopulär som Göran Persson (-7%).

Mönstret går igen även bland respektive partis sympatisörer. Fredrik Reinfeldt gillas av 38% fler än som ogillar honom. Bland valets partiledare kommer Lars Leijonborg på 7:e plats, strax före sistemannen Göran Persson.

En intressant tabell visar allmänhetens uppfattning om partiledaren är mer eller mindre populär än sitt parti, dvs om partiledaren är ett flöte eller sänke. När alla bedömer alla partier så vinner Fredrik Reinfeldt och, helt överraskande, Gudrun Schyman! Moderaterna är ett ganska populärt parti som valet visade, men Reinfeldt är än mer populärt. Förklaringen till Schymans positiva resultat är att trots att hon själv är synnerligen impopulär som var hennes parti ännu mycket mer impopulärt. Det tydligaste sänket är Göran Persson. Den näst tyngsta sänket är Lars Leijonborg, sämre än t.ex. Lars Ohly och Nils Lundgren.

Motsvarande tabell men där väljarna får bedöma sina egna partier ger liknande resultat. M-väljarna gillar sitt parti och partiledare ungefär lika mycket. Mest impopulär i den egna leden är Peter Ericsson, men opinionen mot Göran Persson och Lars Leijonborg är ungefär lika stark.

Förr i tiden hade Fp ett stöd i opinion på 11-12 % (Sifos aprilsiffror: 04: 12,8%, 05: 11,4%, 06: 11,5%). I senaste mätningen denna månad var stödet 5,4% och på den nivån har partiet legat under hela året. Det stora fallet kom inte med spionhärvan. Stödet i oktober 2006 var fortfarande 8,3%.

Det är naturligt att det förs en diskussion om en ny partiledning för Folkpartiet.

Amerikanska fundamentalister till Europas domstolar

Nu kommer de kristna fundamentalisterna i USA över till Europas domstolar (The Christian Science Monitor).

Det senaste fallet är en tysk familj som inte vill låta sin 15-åriga dotter gå i skola. I stället vill de utbilda dottern i evangelisk anda i hemmet. Men Tyskland har skolplikt som Sverige, så föräldrar har inte rätt att indoktrinera sina barn i sin egen religion.

Det gillar inte Alliance Defense Fund som nu agerar med all kraft emot den tyska lagen genom att ge juridisk hjälp och genom lobbying i det tyska parlamentet.

Enligt ADFs webb är organisationen också mycket aktiv i Sverige. De sände t.ex. sin chefjurist till Sverige som gav den ökände pingstpastorn Åke Green stöd när Högsta domstolen behandla hans angrepp på homosexuella (”en cancersvulst”). Se http://www.alliancedefensefund.org/news/search/SearchResults.aspx?mid=860&words=sweden.

ADF hävdar att man ”coordinated and funded the filing of friend-of-the-court for the case”. Vad betyder det? Enligt översättarenn Babylon innebär det att en ”person (not involved in a case) who is invited to advise a judge ”! Var det så det gick till? Ska amerikanska religiösa fundamentalister i fortsättningen agera i svenska och europeiska domstolar finansierade av amerikanska extremrörelser?

Det ser så ut. Fn driver ADF mål, förutom i det i Tyskland, också i Holland, Tjeckien, England och på EU-nivå (mot forskning om stamceller). I Tyskland pågår mer än ett dussin fall där ADF agerar för att barn ska utbildades i kreationism i hemmet.

Märkligt inlägg av Adaktusson

Lars Adaktusson, numera på TV8, kritiserar sin gamla arbetsgivare SVT för bristande trovärdighet i Dagens Nyheter. Orsaken är Erik Fichtelius Göran Persson-dokumentär.

Det Adaktusson ogillar är inte att Fichtelius tagit emot information från Göran Persson mot löfte att Persson inte skulle avslöjas som källa utan det finns ett avtal med denna innebörd. Märkligt. Mycket märkligt.

Faktum är ju att Göran Persson har meddelarskydd som alla andra. Detta skydd finns i tryckfrihetsförordningen. På denna punkt var alltså avtalet onödigt. Det måste väl rimligen en så erfaren journalist som Adaktusson känna till.

Samarbetet mellan Persson och Fichtelius var däremot bekymmersamt i ett annat avseende. I vilka lägen ska en journalist avslöja en uppgift när avslöjandet innebär att källan tystnar?

Varje journalist som gräver det allra minst efter sanningen vet att det ibland är tvunget att skjuta upp en publicering helt eller delvis för att få mer matnyttigt från källan. Tänk t.ex. på den aktuella JAS-affären som avslöjats av Uppdrag granskning. Var det fel att inte direkt berätta om tipset om mutorna av tjeckiska politiker? Givetvis inte. Hade reportrarna gjort det hade de fortsatta efterforskningarna omöjliggjorts.

Eller för att ta ett exempel från Fichtelius-uppdraget. Det var kanske frestande för Fichtelius att läcka om att Persson ”lär ha pratat om statskupp” när Åsbrink plötsligt lämnade regeringen. Men vad hade hänt? Förmodligen hade Persson i det läget förnekat uttalandet. Fichtelius, som enligt lag inte fick referera till källan, hade inte kunnat styrka att ”vad han hört” förmodligen är sant. Inte konstigt då att Erik Fichtelius teg om Perssons famösa utbrott.

Men visst finns det en gräns för när journalisten måste förmedla det han vet. Skyddet av meddelaren gäller dock alltid.

Den debatt som Adaktusson efterlyser är dock angelägen. T.ex. bör man ställa sig frågan om vilka det är som är skyldiga att skydda meddelaren. I Tryckfrihetsförordningen står det

1 kap. Om tryckfrihet, 1 §

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse som
upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter.

3 kap. Om rätt till anonymitet, 3 §

Den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift eller med framställning som var avsedd att införas i tryckt skrift och den som har varit verksam inom företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter får inte röja vad han därvid erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket eller är utgivareav skrift som inte är periodisk.

Hur ska dessa bestämmelser tolkas när skrifterna publiceras på nätet? Och varför ska muntlig information regleras på annat sätt än tryckt? Och vad ska hända när de som ”befattar sig med tillkomsten av tryck skrift” bränner en källa?

Andra bloggar om: bloggar.se, bloggosfären

Kartlägg obegripliga lagar

Alla i Sverige måste följa svensk lag. Det går inte att säga till polisen eller domstolen att man inte kände till lagen. Av det borde följa att lagar måste skrivas så att de är möjliga att förstå för dem som lagarna gäller.

Men så är det ju inte. Många lagar är obegripliga för dem som berörs. Egentligen borde sådana lagar vara olagliga, men det är kanske trots allt är att gå för långt.

Men däremot så borde regeringen eller den närmast ansvariga myndigheten vara skyldig att undersöka hur många av dem som berörs av en lag som förstår den. Därmed får vi alla möjlighet att bedöma om lagen har en rimlig utformning. Och om lagtexten måste vara komplicerad att det finns lätt tillgänglig – och begriplig – information om lagen. I annat fall måste den skippas.

(Inlägg i Liberala Invandrarföreningens debattforum)

Det är lätt att stoppa fotbollshuliganerna

I går skadades flera personer i våldsamma kravaller mellan fotbollsfans och italiensk polis under matchen mellan Roma och Manchester United. En engelsk fotbollssupporter uppges vara allvarligt skadad efter att ha knivskurits i halsen.

För en tid sedan ställdes alla fotbollsmatcher, både internationella och inhemska, in tills vidare i Italien efter att en polis dödades i bråk vid en match mellan Catania och Palermo. Ett hundratal personer skadades.

Grekland beslöt för några dagar sedan att ställa in all lagidrott under 15 dagar, som en följd av att en supporter dog efter huliganbråk i samband med en volleybollmatch.

Grekland och Italien visar vägen för hur bråken inom idrotten ska hanteras även i vårt land.

Ge polisen rätt att stoppa matcher där det finns uppenbar risk för omfattande bråk före, efter eller under som inte en helt normal polisbemanning kan hantera. Ge också polisen rätt att avbryta matcher och utrymma arenor vid bråk på läktarna.

Det är oacceptabelt att de begränsade polisresurserna i så hög grad ska användas för att hålla ordning fotbollsarrangemangen.

Minska bidragen till SVT och SR

I går var jag på Liberala gruppens möte och lyssnade på Lars Adaktusson och Fredrick Federley. Ämnet var Public Service framtid. Vad är det som händer? Och vilken är politikernas uppgift?

Läget kan beskrivas i följande punkter:
– SVT och SR måste skära ned. Licenspengarna räcker inte. Företag som BBC, Danmarks radion måste också skära ned. Norska TV säljer annonser för att det ska gå ihop.
– SVTs tittarandel minskar. För 10 år sedan tittade hälften av på SVT, 2006 var SVTs tittarandel 39 %. Konkurrensen ökar. ComHem erbjuder t.ex. 130 kanaler. Tidningsföretag och andra erbjuder alltmer TV över Internet. Det är lätt att se TV från andra länder. Allt mer av den mest värdefulla informationen kommer från ”medborgarjournalistiken” i form av bloggar och webbar skapade att kunniga personer.
– Apparatlicensen är obsolete, när TV/radio också finns i datorn, mobilen, bilen, båten, etc.

Om fem år kanske färre än 25 % av tittarna välja SVT. Är det då rimligt att SVT/SR får 7.000.000.000 kr (7 miljarder!) per år med allt mindre andel av tittarna/lyssnarna? Producerar inte TV4, TV8 och Axess-TV minst lika bra och samhällsnyttiga program som SVT?

Det värsta som kan hända är att politikerna inte gör något. Då kommer det nuvarande systemet snabbt falla samman. Det kan inte vara rimligt att ha licensavgifter som går till SVT/SR på apparater som inte används för SVT/SRs program.

1. Avskaffa licenssystemet. Skapa i stället en skattefinansierad fond vars avkastning får finansiera samhällsnödvändiga program som inte kan finansieras kommersiellt, t.ex. program på minoritetsspråk och för hörselskadade.
2. Skapa en motsvarighet till filminstitutet som kan dela ut pengar från fonden till produktion av samhällsnödvändiga program som distribueras genom broadcasting och över Internet. Ersättningen bör vara beroende av i vilken grad de uppnår angivna mål, t.ex. hur väl den aktuella gruppen nåtts och hur mycket de uppskattade programmen.
3. Minska de offentliga bidragen till SVT/SR successivt under en femårsperiod från nuvarande 7 miljarderna till förslagsvis 2-3 miljarder.
4. Ge SVT/SR rätt att i någon utsträckning sälja reklamutrymme så som sker i Norge och kommer England. 20 % av BBCs intäkter kommer från företagets kommersiella verksamhet.
5. Ge direktbidrag till kulturell verksamhet som Radiosymfonikerna och Berwaldhallen.

Inom 10 år har vår värld blivit asynkron. Massmedias grepp om vår kalender har lossnat. Vi ser och lyssnar inte när programmen sänds och vi väljer inte mellan kanaler.

I Internets barndom hittade vi det intressanta med hjälp av systematiska kataloger. Numera hittar vi det vi vill ha med sökmaskiner (som t.ex. Pandora) och rekommendationer av personer vi litar på. På samma sätt kommer vi välja TV- och radioprogram. Och vi väljer själva när vi ska konsumerar dem vi valt.

Liberala gruppen drivs av två av de mest spännande politikerna just nu, Annie Johansson och Fredrick Federley båda (c). Tack för en givande kväll.