Tack gode gud för biskopen

Äktenskap ska vara civila. Sedan kan de som vill gå till prästen och få välsignelse. Det skriver biskopen i Göteborg Carl Axel Aurelius i ett brev till justitieministern som ska ta ställning till äktenskapsutredningen som la sitt förslag för en kort tid sedan.

För det har biskopen också starkt stöd i sin lära:

”Luther gick emot den romerska äktenskapsuppfattningen, lanserad av kyrkofadern Augustinus, att äktenskapets ingående var en sakramentshandling, varigenom Guds nåd ingjutes och mannen och kvinnan till äkta makar. Den romersk-katolska kyrkan såg med andra ord äktenskapet som oupplösligt. Endast formella fel vid äktenskapets ingående kunde medföra återgång.

Luthers angrepp på synen på vigseln som ett sakrament var en attack mot den kanoniska rätten, äktenskapet var en världslig sak, »weltlich Ding«.”

Wikipedia: äktenskapet

Biskopens uppfattning är egentligen självklar. Att ingå äktenskap har juridiska konsekvenser och ska därför ske i former som tydliggör den aspekten. De som gifter sig vill också ofta fira den betydelsefulla händelse. Uppfattningen om hur det ska gå till varierar dock stark.

Låt därför vigseln ske inför lagkloka, t.ex. en familjerättsjurist. Sedan kan paret få välsignelse av Svenska Kyrkan eller någon annat religiöst sällskap. Men välsignelsen är en sak mellan paret och deras gud och har inget med samhället att göra.

Bra med strejk i handeln

Det är helt rätt att de handelsanställda strejkar. Därmed straffar de Svensk Handel för att de inte skött förhandlingarna. Handels arbetsgivare har ju skrivit avtal med övriga arbetsgivare om samordning, som de sedan struntar i. Strejken drabbar knappast några konsumenter allvarligt.

Om det nu ska finnas kollektivavtal så är samordning inte så dumt. Kollektivavtalen sätter ju marknadsmekanismerna ur spel och då måste det till något annat som hindrar att lönerna inte stiger för mycket.

Va, då för mycket, säger en del. Det är väl bra med höga löner! Då är det fler som kan handla mer och då stiger handlarnas inkomster så att de kan betala ännu högre löner.

Var det så enkelt så borde ju lönerna 10-dubblas – minst. Varför gneta för 20.000 spänn per månad om man i stället kan få 200.000 kr?

Förklaringen är givetvis att om lönerna stiger mer än företagets lönsamhet stiger så händer minst en av tre saker: a) priserna höjs, b) företaget läggs ned c) företaget flyttar till lägre löner.

I alternativ b och c ökar arbetslösheten. Arbetslösa ska också ha mat och husrum och det får de som arbetar stå för genom ökade skatter och avgifter.

Alternativ a innebär inflation. När priser och löner stiger minskar pengarnas värde. De som har pengar på banken förlorar och de som äger hus, guld och diamanter blir rikare.

Svensk Handel har accepterat ett löneavtal på 12,6 %, dvs 2,4 % mer än industriavtalet. Med kollektivavtalets logik så kommer det minska en del handelsföretags vinster, under det att andra får ge upp eller höja priserna. Om prishöjningarna som redan nu ligger på de maximala 2 % blir än högre tvingas riksbanken att höja räntan.

Handelsområdet är mycket diversifierat. Dagligvaruhandeln har trots ökad omsättning minskat antalet anställda med 15 % sedan 1990. Sällanköpshandeln däremot har lika många idag som 1990. Tillväxten ökar med 2-5 % för livs och ca 6 % för sällanköpshandeln.

Det är klart att handelsavtalet driver upp priserna inom det egna området. Dessutom kommer löneglidningen inom metall att öka. Och avtalen inom andra området kommer ha handelsavtalet som riktmärke i stället för det redan alltför höga industriavtalet.

Efter metall-avtalet sa Almegas vd Jonas Milton: ”Vi tycker det här avtalet är alldeles för högt. Vi måste jobba för att det inte blir ett märke som ska följas. Vi måste försöka hitta metoder för att komma lägre. Det här märket fungerar inte för tjänstesektorn. I många av våra branscher är 80 procent av kostnaderna lönekostnader. I vissa delar av industrin är de drygt 10 procent”. Idag är säkert Milton än mer bekymrad.

Vad svensk Handel visar är att kollektivavtal inte ger ansvarsfulla avtal. Därmed fyller de inte sin funktion utan är ett hinder för en normal löneutveckling.

Länk: DN

Göran Persson-filmen en journalistisk bragd

Avundsjukan stänker om journalisterna när de ser Persson-dokumentären. Det var fel att den gjordes, fel av den hölls hemlig, fel filmad, fel att inte andra får yttra sig, etc.

Sur säger rävarna.

Det är självklart en journalistisk bragd av Erik Fichtelius att genomföra detta projekt under 10 år och resultatet är hyperintressant.

Det var ju helt nödvändigt att hålla intervjuerna hemliga, annars hade det inte gått att genomföra dem. Då hade allt Persson sagt omedelbart tagit upp i media och fortsatta intervjuer hade varit omöjliga.

Och något oetiskt kan jag inte finna. Fichtelius hade rätt att använda allt han fick veta i sitt normala journalistiska arbete. Enligt Fichtelius sa han nej när Persson erbjöd honom uppgifter i förtroende. Om Fichtelius nte skulle ha rätt att göra på detta sätt så skulle journalister inte ha rätt till sk bakgrundsintervjuer som görs för att få en allmän bild av ett område.

Tydligen accepterar inte kritikerna heller politiker som hemlig källa. Häpnadsväckande! Kanslihuset har alltid läckt och källorna är ofta politiker. Ska journalister i forsättningen alltid berätta vem som sagt vad så blir källorna musslor.

Och så den här uppfattningen att de som Persson angriper ska få rätt att försvara sig i programmet. Då hade det ju blivit ett vanligt nyhetsinslag. Rimligen skulle då även Persson ha fått kontrareplik. Men det är inget debattprogram utan en dokumentär som redovisar Perssons minnesbilder och uppfattningar om medarbetare och motståndare. De angripna får ju rika möjligheter att kommentera och gå till motangrepp i andra media och i andra SVT-program.

Resultat är sällsynt värdefull journalistik. Vi som tidigare känt starkt motstånd gentemot buffeln Persson får nu svart på vitt på att känslan var helt rätt. Den intressanta fråga filmen ställer är att media inte avslöjat vidden på Persson bristande omdöme, förföljemani och självöverskattningen – förrän nu.

Ropen skalla – F-Skattsedel åt alla

F-Skattsedeln ger dig mänskliga rättigheter. Då får du själv ta hand om din egen ekonomi och själv förhandla dina villkor med den du arbetar för. Du blir inte längre betraktad som ett barn som inte kan ta hand om dig själv.

Med Företagsskattsedel får man själv sköta skatten och socialavgifterna. Man fakturerar den man jobbar för och lägger moms på det man tjänar och drar av momsen när man betalar något som har med jobbet att göra.

Utan F-Skattsedeln tar arbetsgivaren och facket hand om dig. Arbetsgivaren tar en stor del av din lön för att betala skatt, sociala avgifter, semesterlön, pension, etc. Och om facket vill så bestämmer ombudsmännen din lön och dina villkor efter att ha pratat med din arbetsgivare – antingen du vill eller inte.

Så är det inte säger du kanske. Du avgör ju själv om du ska vara med i facket och lönen sätter ju din arbetsgivare, tänker du.

Men det är bara som det ser ut. Facket tänker skriva kollektivavtal med varenda företag. De har inte bara hunnit med riktigt alla än. ”Handels avtalspolicy går i korthet ut på Handels ska driva fram kollektivavtal på alla arbetsplatser.” Sedan gör de upp om lönerna med arbetsgivaren – för medlemmarna och för dem som inte vill vara medlemmar. Facket bestämmer för alla.

Men facket sätter inte lönerna, påstår du fortfarande.

Jo, facket har så vidsträckta möjligheter att det kan tvinga varje enskilt företag att underkasta sig fackets krav. Facket kan plocka ut en person att strejka här och en annan där så att verksamheten skadas maximalt. Det kostar inte facket många nickel. Så det är bara för företaget att lyda.

Anledningen till att lönerna inte sätts lika höga som företagets samlade inkomster är att facket inser att då blir det inget mer jobb på den arbetsplatsen. De vill inte svälta ihjäl kon som ger god mjölk.

De företag som klarar sig från facket är de som flyr landet. Det kan vissa tillverkande företag göra och ett fåtal tjänsteproducerande. Resten måste stanna och vika sig för övermakten.

Men så finns det ytterligare en lösning: F-Skattsedel till alla.

Idag stoppar Skatteverket den som vill ha F-Skattsedel om inte verket blir övertygat om att man ska jobba för flera företag och inget av dem är en dominerande uppdragsgivare. Bakom detta ligger facket. Eftersom de inte kan förhandla för företag så vill de förhindra att anställda blir företagare.

Men om F-Skattsedel blir en rättighet även för den som har en arbetsgivare så blir den lika fri och betraktas som lika vuxen som den som har två eller flera som betalar lönen. Facket har inte längre med saken att göra. Ersättningen för jobbet blir en sak mellan den som får något och den som gör något.

Och snart kan alla bli behandlade som vuxna. Alliansen har nämligen lovat att införa F-Skattsedel för alla. ”Den sociala tryggheten för företagare förbättras, reglerna för skattetillägg görs mer rättssäkra och kravet på flera uppdragsgivare för att få f-skattesedel avskaffas”

Som Littorin brukar säga: Vi har sagt vad vi tänker göra och vi gör vad vi sagt.

Sluta med centrala löneförhandlingar

Gruvfacket är rasande och kräver att få del av gruvföretagens enorma vinster. Det är lätt att förstå. När företag går bra måste givetvis de anställda få sin del.

Men är det rättvist? Varför ska inte de som jobbar i mindre lönsamma företag få lika mycket. De kanske jobbar lika hårt och har kanske lika höga kostnader som de som jobbar i högvinstföretagen?

Ja, vad är rättvisa löner? Att alla får samma lön? Eller att lönen varierar med levnadskostnaderna? Eller att den utbildade får mer än outbildade? Eller att den duktige får mer än den som inte klarar lika mycket?

För många handlar det inte alls om rättvisa. Ta småföretagarna t.ex. De får ta de jobb kunderna beställer. Är det dåliga tider får de sämre betalt. När efterfrågan är stor stiger intäkterna. Naturlagen om tillgång och efterfrågan styr.

Vad är alternativet? Ska staten fastställa priset på alla hantverksjobb och konsultjobb? Snickarföretagen ska fakturera 150 kr i timmen, professorer ska debitera 250 kr i timmen, o.s.v. Så gick det kanske till i 1700-talets skråväsende, men nu är tanken helt absurd.

Varför ska inte samma regler gälla för anställda? På samma sätt som kunderna har olika vilja att betala småföretagaren så har företag olika förmåga att betala sina anställda. För vissa går det bra och andra dåligt. Dessutom varierar det över tiden.

Den bästa lösningen måste därför vara bonuslön. När företaget går bra så blir det bonus till alla anställda. När det går riktigt dåligt så får man bara den vanliga lönen. Så har cheferna på många företag det. Går det bra så blir det bonus. Det har inget med chefernas skicklighet att göra. Bonusen beror mer på konjunkturen är chefernas duktighet.

Men bonus innebär att de anställda måste inse att lönen kan minska, så det gäller att spara en del av bonusen till sämre tider.

Det innebär också slutet på den solidariska lönepolitiken, där facket tar från de som jobbar i rika verksamheter och ger till dem som jobbar i företag med ont om pengar. Det får i stället bli en uppgift för skattesystemet att ta från de rika och ge till de fattiga.

Det är mycket enklare att skapa ett skattesystem som sköter en sådan omfördelning än att lägga denna uppgift på löneförhandlarna. En annan positiv bieffekt är att lönekostnaden, helt dominerande i tjänsteföretagen, anpassas till företagens förmåga att betala.

En standardinvändning är att detta minskar omvandlingstrycket i ekonomin. Facket brukar ju säga att företag som inte kan betala bra löner ska bort så att folk kan byta till företag som kan betala bättre. Det ligger det givetvis något i, men varför ska inte de direkt involverade i företaget få bestämma. De som jobbar i företaget kanske föredrar att ha lite mindre lön och slippa att sälja huset, flytta från orten och förlora kontakten med vännerna.

Centrala förhandlingar hör till förra seklet. Överlåt löneförhandlingarna till den anställde eller det lokala facket och företaget.

Nytt försök att komma med på kartan

Förra gången funkade det inte, men gör nu ett nytt försöka att placera min blogg på bloggkartan.se.

Tokdyrt avtal

Hur kan Svenskt Näringsliv acceptera att avtal som är så dyrt att det kommer att allvarligt skada ett stort antal företag? Och hur kan facken kräva avtal som gör att arbetslösheten ökar?

Konjunkturinstitutet har till uppgift att göra opartiska bedömningar av löneutrymmet. Så här skriver de i sin lönebildningsrapport inför denna valrörelse:

”Det låga alternativet innebär att parterna tar ett stort samhällsekonomiskt ansvar så att lönerna ökar med i genomsnitt 3,5 procent per år 2007-2009. Sysselsättningen utvecklas starkt och hamnar nära sysselsättningsmålet 80 procent. Arbetslösheten blir varaktigt lägre än 4 procent. Det innebär en högre grad av samhällsekonomiskt ansvarstagande än under tidigare avtalsrörelser. I detta alternativ blir löneökningstakten endast 0,3 procentenheter högre än under 2004-2006, trots att arbetsmarknaden blir betydligt starkare.” (Konjunkturinstiutet)

Vad blev avtalsresultatet? Löneökningarna fördelas med 3,7, 3,5 och 3,0 procent över tre år, inklusive en arbetstidsförkortning värd 0,2 procent varje avtalsår. (DN)

Med avtalet bara ett lönegolv. Sedan tillkommer lokala avtal, löneglidning, kostnader för de ökade förmåner som inte ingår i avtalade löneförhöjningen. Löneglidningen inom industri var åren 2000-2002 ca 4 procent. Med dagens brist på arbetskraft inom olika sektorer kommer löneglidning bli mycket större.

Vad händer om avtalet blir för högt? Konjukturinstituet igen:

”Det höga alternativet innebär att parterna i mindre utsträckning tar samhällsekonomiskt ansvar så att lönerna ökar med i genomsnitt 4,7 procent per år 2007-2009. I detta alternativ utvecklas arbetsmarknaden svagt. Den öppna arbetslösheten stiger till 5,7 procent. Sysselsättningsuppgången bryts redan 2008 och den reguljära sysselsättningsgraden sjunker till 76,5 procent.” (Konjunkturinstitutet)

Fast nu ser det ut som om det blir mycket värre än Konjunkturinstitutets värsta alternativ. I stället hamnar lönerna kanske kring 3 % avtalat + lokala påslag i snitt 1-2 % + löneglidning 5-6 %, dvs kring 10 %. Per år! Hur kommer det att påverka Riksbanken. Och hur stor blir arbetslösheten? 10-12 %?

Frågan blir igen: Varför lägger sig Svenskt Näringsliv? Kan det vara så att man inte har något annat val? Är man så underlägsen? Men säg det då. Tala om för Littorin och Leijonborg att de lagar politikerna stiftet gör att det inte längre är några förhandlingar, utan att det är diktat från facket som gäller.

I övermorgon talar LO osanning

LO tänker demonstrera på Sergels Torg den 17 mars. Vad blir fackets budskap?

”Om fackföreningens medlemmar avstår från att kräva kollektivavtal drabbas alla av sämre löner och anställningsvillkor”

Men så är det ju inte. Själva idén med den solidariska lönepolitiken är ju att facken avgör att vissa ska ha lägre löner för att andra ska få mer. Vem som ska vara solidarisk med vem får inte de anställda själva besluta om, det gör facket. Säg som det är:
– När fackföreningarna har makten så avgör de vilka ska få lägre lön för att andra ska få mer.

Ett annat av LOs budskap är: ”När fackföreningens medlemmar agerar för att teckna avtal skyddar
grundlagen den rätten.”

Men så är det givetvis inte Fackföreningarna får inte agera hur som helst enligt grundlagen. Det finns massor av lagar som också gäller över facket.

LO: ”Sverige har ingen lag som skyddar din lön eller anställningsvillkor.”

Fel igen! Åtskilligt av anställningsvillkoren regleras i lag. För att bara nämna några exempel: LAS, semesterlagstiftningen, arbetsmiljölagen.

Läs fackets vilseledande upprop.

Massflykt från LO

27.000 medlemmar gick ur LOs förbund förra året rapporterar DN. Året dessförinnan minskade antalet med 30.000 st. Och så har det gått under en följd av år. Även TCO minskar. Vad beror det på?

I DN-artikeln säger LOs företrädare att det beror på a-kassan, ungdomarna vill inte vara med och att andelen jobb i småföretag ökar. TCO konstaterar däremot att deras medlemmar i högre grad lämnar a-kassan och stannar i facket. Kan det vara så att LO skyller på a-kassereformen för att dölja sitt eget misslyckande?

Att ungdomar inte vill vara med är ju inget konstigt när facket motarbetar dem med hjälp av LAS. Blir det arbetsbrist på företaget så åker ungdomarna ut först. Varför ska de då vara med facket?

Att anställda i mindre företag inte vill överlåta sina rättigheter till facket är inte heller något konstigt. Det är ju bättre att själv prata om jobbet med chefen än att en ombudsman från facket gör det och som dessutom inte behöver tala om för de anställda vad han sagt. Och dessutom har ombudsmannen ofta partibok (s) i fickan och partiprogram i huvudet. Det blir inte så mycket utrymme då för engagemang för den anställde.

Fackförbundet Ledarna ökar däremot. De har nu 72.403 medlemmar och har fått ca 1.500 nya varje år sedan år 2000. Det är en serviceorganisation som stöttar sina medlemmar. De ger sina medlemmar råd, förhandlingsservice och juridiskt stöd i anställnings- och avtalsfrågor, men tar inga rättigheter ifrån sina egna medlemmar. Och tar inte ställning för ett visst politiskt part. Det är en modern facklig organisation.

http://intressant.se/intressant

Littorin får underkänt

SVTs undersökning visar vilket svagt stöd arbetsmarknadsminister Littorin (m) har när han stöder att facket tvingar på småföretag kollektivavtal. Av de egna moderaterna har han bara stöd av var fjärde (24 %) och av de borgerliga väljarna inte mycket mer (27%). Till och med bland väljarna på s+v+mp tycker 26 % att Littorin har fel.

Det är i det närmaste en självklarhet att denna uppmärksammade fråga bidragit till regeringens svaga stöd i opinionen.

Ministerkollegan Lars Lejonborg (fp) ger Littorin fullt stöd. Frågan är om han har medlemmarna med sig. Den 21-22 april har Fp riksmöte i Örebro, men arbetsrätten kommer säkerligen inte tas upp om det inte sker av gästen Magnus Henrekson, vd på Institutet för Näringslivsforskning. Fp verkar inte vara säskilt intresserade av företagarfrågor. Ordet företag finns inte med i presentationen av Fps seminarier.

Och det är märkligt. Gissningsvis är det 1-2 miljoner väljare som anser att företagens villkor är en av de allra mest viktiga politiska frågorna. Sverige har en miljon företag varav hälften har anställda. Om varje företag har i snitt 2 ansvariga chefer/ägare med två anhöriga så består denna grupp av 2 miljoner väljare. Hur kan man negligera en sådan grupp?

Varning – facket är på väg

Förmodligen är det 100.000-tals företag som inte har tecknat kollektivavtal med facket. De står nu på facket hit-list. Alla ska nu, med stöd av ministerna Littorin (m) och Leijonborg (fp), tvingas skriva sådana avtal. Facket bryr sig inte om det är stora företag eller små, om det finns anställda som är medlemmar eller inte. ”Alla ska med”, som arbetarrörelsen så vänligt uttryckte det i valrörelsen.

Regeringen uppskattar i sin inlaga till EG-domstolen att mellan 25-43 procent av landets företag inte har kollektivavtal. Det kan inte facket acceptera.

Handelsanställdas förbund: ”Målet är att se till att det finns kollektivavtal på alla arbetsplatser inom Handels branscher.” ”Handels avtalspolicy går i korthet ut på Handels ska driva fram kollektivavtal på alla arbetsplatser.” ”Det finns ingen särskild myndighet som övervakar att avtalen och de arbetsrättsliga lagarna följs, förutom arbetsmiljölagstiftningen. Staten har istället överlåtit detta till parterna på arbetsmarknaden, dvs fack och arbetsgivare. Därför är det vår uppgift – din och min – att se till att det finns kollektivavtal och att avtalen följs.”

Handels säger att de har 25.000 företag inom sitt avtalsområde. Ca 2.500 av dem har inget kollektivavtal. Dem jagar nu Handels.

Vad innebär det för företagsledningen och de anställda?

Handels igen: ”Där kan ni få hjälp med att få till ett avtal. Det är den fackliga organisationen, dvs Handels, som därefter förhandlar med din arbetsgivare, eller arbetsgivares organisation, för att komma överens om innehållet i avtalet.”

Det betyder alltså att den anställde inte längre har rätt att själva förhandla om sina anställningsvillkor. Den anställde har inte ens rätt att få veta vad facket gör. Kanske facket stoppade den löneförhöjning företagets ledning ville ge dig och ger den till någon annan i stället. Fackets kan hemlighålla vad de vill. Det finns ingen rätt till insyn. Det är facket som bestämmer.

Men arbetsgivaren då? I realiteten har arbetsgivaren bara att lyda. Det gäller att inte ligga illa till hos facket. Hot om en liten övertidsstrejk kan räcka för att skada företaget. Även den som skriver på men kanske inte med den rätta viljan kan straffas t.ex. med en ”sympati”-strejk.

Trist besked från Leijonborg om arbetsrätten

I Dagens Ekos Lördagsintervju den 3 mars utfrågades Lars Leijonborg som gav synnerligen nedslående besked om arbetsrätten. Här är avsnittet i programmet:

”Leijonborg: Vi har en grundlagsskyddad rätt att med konfliktvapnet hävda rätten till kollektivavtal. Med den lagstiftning vi har och som liberaler varit med om att utforma, både kollektivavtalslagen på 20-talet och sedan MBL och lagen om anställningsskydd så vi har stått bakom svensk arbetsrätt. Sen kan man ju tycka att facket gör sig själv en otjänst genom att uppträda så okänsligt, men med gällande lag så har facket rätten att bete sig på det här sättet.”

Sedan spelas en intervju med Sven-Otto Littorin upp:

”Littorin: Det här är ju en legitim konflikt, man har rätt att göra så här. jag kan inte se att alternativet hade varit bättre. Då måste någon avgöra om det är rimligt, proportionerligt eller vad det kan vara. Och vem den där någon är har ingen förklarat för mig.

Journalisten: Svenskt Näringsliv har kallat detta för fackligt övervåld.

Littorin: Jag delar inte den uppfattningen. Vi har ju en arbetsmarknadsmodell i Sverige där parterna kommer överens, bygger på kollektivavtal och i det ligger också att parterna har rätt att vidta stridsåtgärder att tvinga fram kollektivavtal.”

Sedan kommer frågan till Leijonborg:

”Vad jag förstår så stämmer din och Littorins uppfattning ganska väl?

Leijonborg: Ja det gör den. Jag tycker att det är rimligt och det är ju också så att de som röstade på Alliansen trodde inte att de röstade på några stora förändringar av svensk arbetsrätt. Det är rimligt att den ligger fast.

Fråga: Stämmer den med Folkpartiets uppfattning?

Leijonborg: Folkpartiet har på vårt landsmöte antagit den ståndpunkten, måste jag personlig säga att jag tycker att Sven-Otto Littorin är på ett intressant spår när han ställer följdfrågan vem kan avgöra vad som är proportionellt, vad som är legitimt – förutom parterna.”

Sedan säger Leijonborg ungefär att om Sverige fälls i EG-domstolen i Vaxholmsmålet så får kanske Sverige införa någon form av proportionalitet, det lär ju finnas sådan reglering i andra länder så helt omöjligt kan det ju inte vara.

Nej, omöjligt är det då rakt inte. Den lösning Littorin ser som den enda tänkbara och nu får Leijonborgs stöd innebär att ”parterna” ska lösa konflikterna och det oberoende av om tvisten är mellan ett fack och ett arbetsgivarförbund eller facket och ett litet företag med några få anställda. Men är det verkligen givet att tvister ska lösas i envig som på stenåldern? Det är ju inte alltid som den starke har rätt.

Lösningen är givetvis att de direkta parterna, dvs de anställda, enskilda eller i grupp, träffar avtal om löner och andra villkor med sin arbetsgivare. Underlag till avtalet kan de anställda få från sitt fack eller kanske kan hitta på Internet. Av dem som jobbar är 4,9 miljoner med i facket, men drygt en miljon har valt att inte gå med. De träffar själva avtal med sina arbetsgivare.

Hur ska arbetskonflikter lösas? Vem ska ta ställning till om hoten, strejkerna, bojkotterna är proportionella undrar Littorin och Lejonborg?

Om parter blir oense så är det ju bara att ta tvisten till en skiljenämnd eller domstol på samma sätt som företag med en avtalsrelation gör när de inte är överens. Vid tvister mellan konsumenter och företag så finns det ett omfattande system av lagar och myndigheter som stöder konsumenten. Det samma bör givetvis gälla de anställda. Domstol är inte någon dålig lösning, speciellt om domarna är opartiska och inte partsrepresentanter som i arbetsdomstolen.

Det är trist att höra Leijonborg försvara kollektivavtalen med att lagen infördes av liberaler på 20-talet. Det har ju hänt en del på arbetsmarknaden sedan dess. Dessutom tar han tydligt avstånd från ett sent fattat beslut av Folkpartiets landsmöte om krav på proportionalitet vid stridsåtgärder. Det är tydligt att Leijonborg främst företräder regeringen och att partiet kommer i andra hand. Kanske den bästa lösningen är att utse en ny företrädare för partiet och låta Lars Leijonborg svara för forskningen och utbildningen i regeringen.

Upp till bevis Doctare!

Har just sett ett intressant samtal på AxessTV om en indisk läkekonst Ayurveda. Samtalade gjorde kändisdoktorn Christina Doctare och ordföranden i Stockholms läkareförening, överläkaren Thomas Flodin. Doctare berättade att hon fått sin tinitus botad genom massage, vila, örtmediciner, mm enligt den urgamla läran. Efter att ha sett och hört Doctare undrar jag hur många det är som vågar gå till den doktorn.

Doctare är kristdemokrat, katolik och anlitad entertainer. Hon kandiderade till riksdagen 2006 på att alla ska få dra av 35.000 kr i hälsokostnader som t.ex. att gå på konsert eller göra annat man gillar. Hon kom inte in.

Doctares motiv för att tro på Ayurveda är att hon själv blivit botad. Det statistiska underlaget får väl sägas vara väl svagt. Kanske hade det någon betydelse att hon under ”behandlingen” vilade mycket och gick ned 10 kilo.

Det är beklämmande att höra en utbildad, och av många aktad läkare, visa sådan grundläggande brist på insikt om vetenskapligt arbete.

Flodin påpekade att vetenskap förutsätter ifrågasättande och att den sk skolmedicinen har en sunt kritisk hållning och bygger på rationellt tänkande, men att däremot alternativmedicinens företrädare aldrig ifrågasätter sin verksamhet.

Doctare replikerade att vetenskap grundar sig på en idé att allt kan reduceras till orsak och verkan, på en positiviskt hållning och att vetenskapen inte är objektiv. Mot det ställer hon en ”helhetssyn på kropp och själ och ande”. Kropp vet väl alla vad det är i det stora hela. Själ får väl översättas till psyke. Men hur kommer anden in i detta sammanhang?

Kunskapen inom Ayurveda är intuitiv och subjektiv, sa Doctare. Intuitiv, det är väl ok, men vad menar hon med subjektiv? Innebär det att det som är sant och klokt för en medicinare är fel och dumt för en annan?

Diagnos ställer Ayurveda-medicinaren genom att studera patientens energier. Sedan blir det massage, örter och annat. Och det är ingen måtta på vad man kan åstadkomma. HIV-AIDS botas eller lindras med örter för 2 kr dagen. Varför i hela friden har inte Doctare med sin kommunikativa talang startat en stor insamling av pengar till örter till alla med AIDS?

Doctare lovade i vart fall att ställa upp på en vetenskapligt kontrollerad test av den behandling hon själv fått. Och allt annat hade ju varit upprörande. Är det så att hon vet hur tinitus botas så är det hennes förbaskade skyldighet att som läkare medverka till att metoden får spridning. Upp till bevis, Doctare!

Den som vill veta mer om hur man tjänar pengar på dekokter utan dokumenterad effekt kan Googla på Ayurveda. Det ser ut att handla om stora pengar som säkert kan finansiera vetenskaplig dokumentation av högsta klass.

Är det liberalt med kollektivavtal?

I avtalsrörelsens start, med Vaxholmsmålet i EU-domstolen, blockaden mot salladsbaren i Göteborg, mm måste frågan ställas om kollektivavtal och lagen om Arbetsdomstolen är bästa tänkbara sättet för lönebildning och för en väl fungerande arbetsmarknad i ett liberalt perspektiv.

Lagen om Kollektivavtal och Arbetsdomstolen tillkom 1928 på förslag från en liberal regering ledd av CG Ekman. Den viktigaste drivkraften var enligt Mauricio Rojas (”Paradoxen SAF)” att SAF ville få en lagstiftning mot strejker, men också att man såg fördelar i att slippa lönekonkurrens. Ett ökat inflytande för facket accepterade man. Om bakgrunden i övrigt hänvisas till Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kollektivavtal.

Ett avsnitt i Wikipedias artikel bör dock tas fram: ”I sammanhanget formades vad som kan beskrivas som en tyst överenskommelse på svensk arbetsmarknad. Denna har aldrig formaliserats i något skriftligt avtal men präglar det svenska kollektivavtalssystemet. Parterna har varit överens om att det bara ska finnas ett kollektivavtal inom varje avtalsområde samt att sympatiåtgärder undantas från fredsplikten, det vill säga att arbetstagare utan hinder av det egna kollektivavtalet i sin yrkesutövning kan medverka i stridsåtgärd, till exempel blockad, som riktas mot annan arbetsgivare som saknar avtal.”

Det innebär alltså att företag tvingas att godta ett kollektivavtal för att en facklig organisation anser att företaget hör till fackets område. Godtagande av facket och arbetsgivarnas avtal blir alltså förutsättning för rätten att driva näring.

Gäller denna överenskommelse verkligen idag? Har den juridisk grund eller strider den t.ex. mot vår grundlag och konventionen om Mänskliga rättigheter?

I regeringsformen 20 § står det ”Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.” En annan paragraf i denna grundlagen med relevans för Vaxholmsmålet är ”22 § Utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om. 9. rätt att driva näring eller utöva yrke.” Regeringsformen är utformad så att det skydd den ger är svagt, men det hindrar inte att en diskussion om enskildas rättigheter bör också föras utifrån dess principer.

Konventionen om Mänskliga rättigheter är genom referens inkluderad i regeringsformen. Dess artikel 17 har väl relevans? ”Artikel 17. Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra. Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.”

Avgörande är då om kollektivavtal är ett angeläget allmänt intresse och om innehållet är godtyckligt.

Inom andra områden agerar myndigheter bestämt mot karteller för att det skadar samhället. Å andra sidan är det angeläget att minimera antalet strejker och arbetsmarknaden fungerar väl även i andra avseenden. Men är ”nävrätten” bästa sättet att komma till en överenskommelse mellan parter på denna marknad. Är parterna rimligt jämstarka, när facket kan ta ut nyckelpersoner i verksamheter till en minimal kostnad men med drakoniska konsekvenser för företagen? Vad är alternativet?

Kan ett kollektivavtal innehålla vad som helst och ändå har myndigheternas stöd? I Vaxholmsfallet krävde tydligen facket att de lettiska arbetarna skulle betala avgifter i Sverige som inte gav dem rätt till de förmåner som avgifterna finansierar. Är det rimligt?

Kollektivavtalet har förmodligen ”lönat Sverige väl” för att tala med arbetsmarknadsminister Littorin. Men gäller det även i framtiden? Eller finns det ett bättre, mer liberalt alternativ?

Är det bra med kollektivavtal?

Är det bra med kollektivavtal? Att ställa den frågan är förmodligen värre än att svära i kyrkan. Men varför inte gå igenom skälen för och emot?

De viktigaste motiven för kollaktivavtal är förmodligen:
– Rättvisa löner och villkor
– Arbetsgivarna ska inte bestämma.
– Fredsplikt.

Vad är rättvisa? Är det att personer med samma typ av jobb inom samma avtalsområde får samma löner. Är det inte mer rättvist att de som är skickligare i jobbet, arbetar mer och når bättre resultat får högre lön än andra? Några tycker att kön och levnadsomkostnader ska inverka på lönesättningen för att lönerna ska bli rättvisa. Kanske får man acceptera att lönerna inte är ”rättvisa” utan att två personer som är lika duktiga och gör samma jobb ändå får olika löner. Så är det ju för dem som har individuell lönesättning. Och inte är det några ägare av småföretag som tycker att de ska kunna ta ut samma lön bara för att de jobbar inom samma område. Det är mycket i livet som inte är rättvist. Rättvisa löner kommer aldrig att finnas hur än de definieras.

Till rättvisan hör att lönerna inte ska sättas med hänsyn till arbetsgivarens betalningsförmåga. Det säger facket är bra också för att det skapar dynamik. Företag med dålig ekonomi slås ut och rikare företag för möjlighet att anställa fler. Men är det inte ett von oben-perspektiv? Kan det inte vara så att de anställda tycker att det är bättre med lite lägre lön och att få behålla jobbet. Dynamik låter ju bra, men säg det till den som kommit upp i åren och bor på ett ställe där det inte finns några lämpliga jobb. Alternativet att lära helt nytt och byta bostad, vänner, fritidsengagemang många gånger kan vara värre än att lönen kryper ned. Kanske skulle det t.o.m. vara bra om lönen för alla anställda varierade med arbetsgivarens ekonomi – bonus till alla. Det kommer om något skapa känsla för jobbet.

Arbetsgivarna får inte bestämma för då blir det godtycke, säger facket. Ja, arbetsgivaren har alltid ett visst utrymme vid lönesättningen, liksom vid arbetsfördelningen. Det ger lönesättande chef möjlighet att själva avgöra vem som ska få del av löneutrymmet, men sköts det illa så kan den anställde sluta, jobba mindre engagerat, inte ställa upp som tidigare, etc.

Det fungerar för det stora antalet anställda vars löner inte sätts av kollektivavtal. Inom SACO sätts lönerna lokalt för 170.000 medlemmar (41%). Varför går det inte lika bra inom andra områden? Och givetvis gäller samma sak för det stora antalet småföretag som är underleverantörer. Deras ersättning sätts av köparen. Småföretagaren kan ibland lika lite som den anställda bara gå sin väg.

Fredsplikten verkar ju dessa tider vara illusorisk. Även företag som tecknat kollaktivavtal utsätts för strejker, blockader och sympatistrejker för att därigenom straffa företag som facket ogillar. Dessutom brukar fackets fördömanden av vilda strejker vara honungslent.

Det kan kanske vara bra om grupper av arbetstagare och arbetsgivare kommer överens om löner och annat, även om vi ju alla normalt ogillar karteller. Det är ju lätt att tänka sig vad som skulle hända om landets alla småföretagare skulle komma överens om sina priser och leveransvillkor och vägra leverera om inte kunder ger sig.

Varför är det så viktigt att företagen skriver kollektivavtal med arbetsgivarna? Varför ska den berömda salladsbaren i Göteborg, dagiset på Lidingö, vårdföretaget i Nacka och många andra tvingas skriva under. Och gäller över huvud taget sådana avtal när en part tvingas att skriva på? Om facket har många medlemmar på arbetsplatsen kan de ju ändå agera gemensamt mot sin arbetsgivare med något rikt fack bakom ryggen.

Kärnan i den svenska modellen är innebär att samhället delegerar till arbetsmarknadens parter att skriva lagar, vara polis och domstol. Den officiella lagen görs dispositiv så att parternas avtal tar över. Facket har fått rätten att göra egna undersökningar av företags verksamhet, något som polisen bara för göra efter domstolsbeslut. Och sedan är det först facket och sedan parterna som dömer och utdelar straffet. Är det så det ska vara i en rättsstat?

Nej till ny trafikförsäkring

Är det verkligen rätt att föra in en ny trafikförsäkring? 700 kr till om året ska varje bilägare betala enligt förslaget från regeringen. ”Idén är att bilisterna själva och inte sjukförsäkringen ska betala för alla de sjukkostnader som trafikolyckorna orsakar”, säger finansministern.

Är det en princip som även ska gälla andra delar av sjukvården. Ska de som idrottar tvingas ta en extra försäkring som ska täcka idrottsskadorna? Ska äldre få betala extra för att deras kostnader för sjukvården är högre än de yngres? Och tobaks- och snuskonsumenterna ska då givetvis själva stå för behandlingen av cancervården.

Det är väl så att bilisterna redan betalar mycket mer till statskassan än vad bilismen kostar samhället. Dessutom tas det ut en synnerligen tveksam skatt, nämligen moms på bensinskatten.

Det är inte heller en självklarhet att bilisterna ska stå för alla kostnader som bilismen orsakar. Bilismen är en betydelsefull nyttighet i samhället och därför bör samhället stödja bilismen på samma sätt som tågtrafiken.