Kinas stora gröna språng

Waldemar Ingdahl länkar på Facebook till en artikel om Kinas gigantiska och ökande utsläpp av koldioxid. Hans artikel är från 2012, men ger en god bild av läget för dagen,

Kina är världens fabriksgolv, med allvarliga miljöproblem och högre koldioxidutsläpp än något annat land. Det finns en medvetenhet om det hos de kinesiska myndigheterna, som satsat på grön teknik. Kommer Kina att genomföra Det Stora gröna språnget, som Thomas Friedman beskrivit i sin bok Hett, platt och trångt?

På senare tid har invändningar kommit från bland annat klimatdebattören Björn Lomborg. Kina investerar dubbelt så mycket i förnyelsebara energikällor än USA, men det mesta går åt till att producera till kunder i USA och Europa. Den handeln har tagit fart med bidragen till grön teknik. Ett exempel är att Kina tillverkar mer än hälften av alla solceller i världen men använder bara en procent av dem. En tredjedel av alla vindkraftverk som byggts används inte, enligt en rapport från Citigroup. Snarare förlitar sig Kina till 87 procent på fossila bränslen, mest kol enligt IEA, för sitt eget energibehov.

Enligt den senaste femårsplanen ska Kina uppnå 11,4 procent förnyelsebar energi till 2015, men det måste ses mot bakgrund av landets ökade energibehov. Idag får Kina 13 procent av sin energi tillgodosedd av förnyelsebara energikällor som biomassa och vattenkraft.

Det är svårt att beräkna kostnadseffektiviteten hos förnyelsebara energikällor genom de stora bidrag som stater i väst betalar för dem. Det är tydligt i hur kinesiska hushåll har tagit till sig solpaneler, de fungerar bra för att värma vatten eller ge husvärme till inte ens en fjärdedel av kostnaden. När grön teknik är effektiv och billig på riktigt, tar folk till sig den.

Sedan 2006 har Kina ökat sina utsläpp av växthusgaser så mycket att världen fått ett nytt USA sett till utsläppen. Det gör minskningar från små länder, som Sverige, rätt meningslösa. Nu är Kina det land som släpper ut mest koldioxid. Om det skall finnas en kontroll av koldioxidutsläppen så måste Kina vara med. Det kommer inte att ske i första taget.

Kina är nämligen beroende av kolkraftverk, som utgör 70 procent av landets energikonsumtion. Det finns inga exakta siffror, men Kina är tveklöst världens största producent och konsument av kol, med 13 procent av världens fyndigheter. Kinas konsumtion har ökat med 129 procent sedan år 2000, främst inom industrin och utgör nu 40 procent av världens konsumtion.

Forbes har en riktigt bra artikel om användningen av kol So You Think We’re Reducing The Use Of Coal? — Think Again. Ett par diagram från artikel gör bilden tydlig.

Figure 1. Coal use for electricity production is increasing at an even greater rate since 2000, primarily in Asia and the Pacific region. Coal is predicted to continue increasing until mid-century. Source: University of Calgary, Energy Education.ca

Figure 3. Although dramatic increases have occurred in renewable energy, they are still extremely small and will continue to be small compared to fossil fuel use for decades. Nuclear and hydro are level but predicted to grow moderately in the next few decades. Note the smaller scale on this figure versus that for coal. Source: University of Calgary, Energy Education.ca

Summering av klimatmötet: fullt godkänt

Resultat av klimatmötet i Köpenhamn blev riktigt bra. Man fattade inga bindande beslut. Kyotoavtalet lever ytterligare några år vilket inte stör så mycket eftersom det inte ändå inte efterlevs. Ett antal länder sa att de tänker ge bidrag till de minst utvecklade länderna. En del kommer inte betalas ut. Andra bidrag var redan beslutade men kallades då något annat.

Nu kan forskningen fortsätta att kartlägga hur klimatet kan komma att utvecklas och de influeras av antropogena och andra faktorer. De forskare som utnyttjat sin ställning för att kampanja för sin egen politiska värdering, kan – förhoppningsvis – återgå till att ta reda på klimatets mekanismer och konsekvenser. Forskarnas uppgift måste bli att redovisa sina resultat – inkl allt underlag – för allmänheten och dess politiker som har att värdera olika forskares resultat och ta beslut om åtgärder.

Den viktigaste uppgiften för forskarna är klarlägga hur koldioxiden inverkar på klimatet. Alla är överens om att koldioxiden i sig har en minimal inverkan. Däremot är det fortfarande oklart vad denna initiala begränsade värmeökning betyder för att initiera andra klimatfaktorer, t.ex. mängden vattenånga i atmosfären och olika typer av moln ökar och minskar värmen.

Klimatadministratörerna i FN, i regionala och nationella organ, kan dra lärdomen att det är meningslöst att ”lösa” klimatfrågan genom gigantiska konferenser. Hur kunde man tro att det skulle vara möjligt att ”ställa om” världen genom att dra ihop ledarna för världens länder under några dagar. 41.000 personer skulle ha rätt att närvara. Absurt.

Dessutom var en stor del, kanske huvuddelen, av de närvarande ledarna inte demokratiskt valda utan har tagit makten genom våld och bluffande. Makten använder de till att förfölja motståndare och – extra viktigt i detta sammanhang – berika sig genom korruption. För dem handlar det inte om klimatet utan att skaffa sig bidrag att stoppa i egna fickor.

Förutsättningar kommer vara desamma om ett år i Mexico, detta land som påstår sig mer för klimatet än de allra flesta. Men klimatet för människorna i Mexico är uselt. Fattigdom, kriminalitet, arbetslöshet präglar landet. Kanske vore det bättre att satsa klimatpengarna på de egna innevånarna.

Klimatmötets obestridliga vinnare är Kina. De vill inte minska sina koldioxidutsläpp, de vill inte bli kontrollerade av internationella organ. Kina vill inte underordna sig någon internationell klimatkommission. Kinas taktiska upplägg kvar enkelt. Man övertygade sina vänner i Afrika och Sydamerika om att kräva att Kyotoavtalet ska förlängas eftersom endast ställer krav på en grupp i-länder utan någon som helst möjlighet att reducera utsläppen till den nivå man enats om.

Den kinesiska regimens inställning är lättförstålig. Utan en fortsatt snabb standardstegring vräks den från makten. Det leder troligen till ett sammanbrott av det mångkulturella Kina. Den långsamma demokratiseringen av Kina förutsätter att ledningen själv kan avgöra när, hur och i vilken omfattning den kan vidta åtgärder mot de klimatproblem som landet sedan länge lider av.

Det bästa vore om Köpenhamn blev det sista försöket att i FNs regi vidta åtgärder för ett bättre klimat. I stället blir det enskilda länder och mindre grupper av länder som får ta beslut om vad som ska ske inom det egna området. Dessutom kan de pressa u-länder till åtgärder genom ge bidrag till de åtgärder givarna anser är motiverade och där givarna kan kontrollera att pengarna används på överenskommet sätt.

När FNs roll minskar blir det naturligt att klimatkommissionen IPCC avvecklas. Den centrala styrningen av forskningen kan därmed ersättas av en allsidig forskning där olika forskares ges möjlighet att arbeta utifrån egna hypoteser.

Klimatet är sannolikt inte det stora problemet för jordens folk. Omställningen från fossilsamhället måste börja nu. Kostnaderna för utvinning och distribution stiger radikalt de närmaste åren. Det leder på sikt till minskad stegring av mängden koldioxid, men å andra sidan blir kostnaden för i-länderna enorm.

Denna uppgift måste de varje enskild nation hantera själv. Förutsättningarna är olika vad gäller förbrukning, tillgång till alternativa energiformer, handlingsberedskap hos politiker och i opinionen för att bara nämna några.

I vart fall kan man lugnt påstå att framtiden ser spännande ut.

---

DN: Fiasko i Köpenhamn
SvD: Stort misslyckande för klimatmötet