Oljeproduktionen slog rekord 2012

Världsproduktionen av olja slog rekord förra året med 89.000.000 fat per dag. Det innebär att det producerades 5.170.347 miljoner liter olja under 2012. Det är en ökning med 12% på 10 år. Sedan 1960 är det en ökning med 40 %.

Trots USAs kraftiga expansion på gas de senaste åren har landets produktionen av olja ökat med 27% senaste 10 åren. Men andra länder har ökat än mer.

Land	Ökning
USA	27%
Brasilien	44%
Kazakhstan	51%
Ryssland	22%
Irak	127%
Kuwait	23%
Qatar	70%
Saudiarabien	15%
United Arab Emirates	21%
Angola	107%
Nigeria	11%
Kina	24%

Det är några länder som har minskat oljeproduktionen.

Land	Minskning
Mexico	-23%
Venezuela	-4%
Norge	-42%
Iran	-8%

Statistiken ovan omfattar bara länder som producerar mer än 1 miljon fat om dagen. Obs att gasproduktionen inte ingår.

Källa: EIA.

Är detta bra eller dåligt?

De som producerar oljan finner uppenbarligen köpare för en allt större produktion. Det beror givetvis på att oljan ökar välståndet i världen. Oljan ger värdefull energi till industrier, transporter, uppvärmning och avkylning. Allt fler får tillgång till energi tack vare oljan.

Men oljan ökar också utsläppen av koldioxid. Men med hur mycket? Trots att produktionen ökat så mycket under perioden 2002-2012 än den föregående 10-årsperioden så har den ökade användningen av olja inte påverkat koldioxidkurvan. (Felaktig uppgift: Koldioxiden orsakad av petroleum ökade med 10,67% mellan 2002 och 2012.)

Vad händer i framtiden?

Kommer produktionen av olja att minska i framtiden? Det är ytterst osannolikt. Inkomsterna från oljan är helt avgörande för de stora producentländerna. En neddragning av produktionen leda regimbyte.

Reserverna av olja tyder på att produktionen fortsätter att öka de kommande åren. Här är reserverna per världsdel, i miljarder barrels:

	2002	2012	Ändring
Nordamerika	54	210	289%
Central- och Sydamerika	96	239	149%
Europa	19	12	-37%
Eurasia	57	99	74%
Mellanöstern	686	800	17%
Afrika	77	124	61%
Asien & Oceanien	44	42	-5%
Totalt	1033	1526	48%

Tabellen visar kända reserver. De har som synes ökat mycket kraftigt. Källa EIA.

Statistiken visar att man hittar mer och mer olja i ett flertal länder t.ex. Algeriet. Angola, Brasilien, Ecuador, Egypten, Irak, Iran, Libyen, Venezuela och Qatar. Ett fåtal länder har minskande reserver t.ex. England och Norge.

De som tror att koldioxiden leder till en katastrofal utveckling för mänskligheten får inse att oljan kommer att flöda allt mer. De som tror att mer koldioxiden inte skapar några problem eller att har mest fördelar, har all anledning att vara nöjda.

Siffrorna visar också tydligt att beskattning av olja i Sverige och ett litet antal länder inte påverkar produktionen av olja, oljekonsumtion eller dess inverkan på mängden koldioxid i atmosfären.

Invandringen är dyr, mycket dyr

Jan Tullberg har skrivit en kort och mycket intressant text om invandringens kostnader.

För att kunna värdera hans uppgifter och beräkningar gäller det att först ta reda på vem Jan Tullberg är. Han beskriver sig själv så här:

My PhD is in management at Stockholm School of Economics 2002. I became an Associate Professor and was a member of the Center for Ethics and Economics until the center was disbanded in 2006. I am now a research affiliate at The Centre for the Study of Cultural Evolution, 
Stockholm University.

Mer om Tullberg finns på hans blogg http://tullberg.org/. Tullberg har flera läsvärda artiklar på Newsmill.

Vad säger han då om invandringens kostnader? Här är några citat från hans text:

Sverige lider inte av att ha för få personer i den potentiella arbetskraften, utan av att för få i den potentiella arbetskraften faktiskt arbetar. Ytterligare invandring av individer med låg eller ingen utbildning som ställs utanför arbetsmarknaden leder till att sysselsättningskvoten sjunker. Ofelbart ökar detta de ekonomiska och sociala problemen. En invandrare medför inte bara ekonomiska effekter det år han kommer, utan än mer väsentligt är vad som kan förväntas i ett längre perspektiv.

Kan man då mäta kostnaden för en person som inte är integrerad på arbetsmarknaden? Offentliga utredare har presenterat kostnaden för en person som försörjs av allmänna medel utan att själv bidra med arbete och skatter. Expertisen undviker generellt sådana beräkningar, men för att motivera mer pengar till integrationsprojekt kan undantag göras. I en utredning av f.d. folkpartiledaren Maria Leissner (2010:55), anges kostnaden för en person som aldrig under sitt liv bidrar till sin egen försörjning till 14 miljoner kr.

Sysselsättningsandelen bland romer är mycket låg, ca 20 procent, trots en lång tids integrationsansträngningar. Den kalkylerade totalkostnaden i SOU-utredningen (s 547) för dåligt integrerade romer i Sverige blev 14 mkr x 250 000 (antalet romer) x 0,80 (andelen icke-integrerade) = 560 miljarder kr. Detta är en kalkyl som förtjänar uppmärksamhet.

Sysselsättningskvoten för alla utrikes födda är 57 procent, dvs 25 procentenheter lägre än den för svenskar, 82 procent. Tittar man på siffror för invandrare efter hur länge de har varit i Sverige så förbättras sysselsättningsgraden med tiden, men också invandrare som varit minst 20 år i landet ligger väsentligt under den svenska befolkningen.

Räknat på 14 miljoner per person och 18.000 personer (2/3 av en prognostiserad extrainvandring av 27.000 individer från Somalia) blir kostnaden 250 miljarder, ungefär vad vi betalar för hela Sveriges sjukvård under ett år. Den kostnaden kommer att spridas på många år, men till bilden hör också att flera svenska regeringar tidigare har tagit ett flertal invandringsbeslut som skattebetalarna betalar till under många år efter beslutet.

När beslutet om den extra somaliska invandringen presenterades våren 2012 så kopplades beslutet till ett extra anslag på 850 miljoner kronor. Den siffran kan skapa förvirring då den inte är i närheten av en trolig kostnad. Den utgör mer en grindslant för projektet. Det är viktigt att tänka på den långsiktiga kostnaden, inte bara första årets kostnader, för att förstå vilka åtaganden en regering ger sig in på.

Det är skäligt att kräva av politikerna att de presenterar en kostnadskalkyl. Någon måste betala och det kan inte bli några andra än de svenska skattebetalarna. Assar Lindbecks kommentarer i ekonomiekot om att Sverige inte är rustat för en stor invandring fungerar förhoppningsvis som en uppmaning till ekonomer att ge sig in på detta känsliga ämne med lite större frimodighet.

Till detta ekonomiska resonemang kan läggas att väldigt många invandrare som kommer till Sverige inte får ett särskilt bra liv. De drabbas speciellt hårt av nya invandrare. De får slås om samma lågavlönade jobb, om de fåtaliga billiga bostäderna i trista bostadsområde med hög kriminalitet. Och det trots många timmar på skolbänken för att lära sig bokstäverna, svenska, engelska, vår historia, matte och allt annat som krävs vid examen.

Vi måste vara ärliga och berätta hur det blir, både för oss som bor här och de som vill komma hit. Den ärligheten har inte dagens politiker.

Lönar sig invandringen?

Det finns ett enkelt, och kanske lite överraskande, svar. Det är det ingen som vet.

Detta enkla svar är är naturligt efter att ha läst om trätan mellan å enda sidan Tino Sanandaji  och å andra sidan Johan Norberg  och Fredrik Segerfeldt. De senare är författare till Migrationens kraft : Därför behöver vi öppna gränser. Sanandaji tycker att boken är oseriös  och menar att ”Nationalekonomer har kommit fram till att invandring kan ha negativa eller positiva effekter på ekonomin, beroende på land och typ av invandring”.

Debatten har förts i DN, på parternas bloggar Johan Norberg.net  resp Super-Economy. Finalen verkar dock utspelas på en tredje blogg, Andreas Berghs.

Norberg gör sin sammanfattning här. Bl.a redovisar han ett stort antal ekonomer som hävdar att immigration lönar sig.  Inte så överraskande är att alla verksamma i USA och det verkar som om de uttalar sig om den amerikanska ekonomin.

Sanandaji stöder sig bl.a. på Jan Ekberg, som skrev 1983 sin doktorsavhandling om Inkomsteffekter av invandring. Det är en intressant referens efter som den gäller Sverige, men tyvärr är den inte helt dagsfärsk. Ekberg har dock skrivit en rapport på uppdrag av ESO Invandringen och de offentliga finanserna  med färska uppgifter.

Ekberg har kommenterat debatten i ett mail till Sanandaji, där han bl.a. skriver

Jag har sett debatten. Jag tycker att du har rätt. Frågan om invandringens ekonomiska effekter är i allt väsentligt beroende om invandrarnas integration på arbetsmarknaden. (Tyvärr är våra erfarenheter dåliga under de senaste 20-30 åren. Det var annorlunda på 1950, 60 och 70-talen med då god integration).

[…]

Tyvärr förekommer ofta i debatten att man (felaktigt) vill skilja mellan effekten på offentliga finanser och effekten på ekonomisk tillväxt; typ att negativ påverkan på offentliga finanser på grund av dålig integration på arbetsmarknaden är en sak men att påverkan på ekonomisk tillväxt (positiv sådan) är en helt annan sak och som finns där ändå. Jag har sett sådana påståenden av minister Erik Ullenhag och nu vad jag förstår också av Norberg och Segerfeldt.

Andreas Bergh summerar debatten:

Slutligen: Jag vill åter förtydliga att jag är helt enig med Jan Ekberg om att de ekonomiska effekterna (både för natives och de bredare samhällsekonomiska) står och faller med invandrares sysselsättning.

Det känns ju inte som en orimlig ståndpunkt. Det avgörande är givetvis att de som kommer till vårt land får riktiga jobb och kan bidra till landets utveckling och därmed till vår förmåga att ta emot fler invandrare.

Det här är en synnerligen viktig debatt. Många menar säkert att invandringen har sådana proportioner att den blivit en orimligt stor ekonomisk börda. Andra menar att det av ideologiska eller humanitära skäl är en kostnad vi måste ta. Under alla omständigheter så måste invandringens intäkter och kostnader redovisas.

Invandrare och Malmös katastrofala utveckling

Vad är det för land våra invandrare kommer till? Bloggen Super-Economy ger besked.

En stor andel av invandrarna hamnar i Malmö. 1960 var 5 % av invånarna invandrare av första eller andra generationen. Nu tillhör 41 % av invånarna denna grupp. Frågan är hur invandrarna har det i Malmö.

Här några fakta från Super-Economy:

• Malmö BNP växer mycket långsamt. Under 1995-2009 ökade Malmös med 2,0 %/år, Stockholms med 3,3 %.
• Malmös skattekraft har minskat kraftigt, men den har ökat t.ex. i Lund.
• Medelinkomsten ökar mycket långsammare i Malmö (0,7 %/år) än i resten av Sverige (1,7 %/år)
• De med lägst inkomst har fått ännu lägre inkomst.
• Förvärvsgraden i landet är 2010 74%. i Malmö är den 62 %.
• Förvärvsgraden för personer i Malmö födda i Sverige är 75%, för dem som är födda utomlands är den 42%.
• Det finns bara en kommun i Sverige som har högre kostnader för socialbidrag än Malmö.
• Malmö har näst högst socialbidragskostnader per invånare av alla Sveriges 290 kommuner.
• I rankinglista över kommunernas skolresultat kommer Malmö på 14 plats – från slutet.

För närmare definitioner läs blogginlägget.

Denna tragiska utveckling har drabbat Malmöborna, trots bron till Danmark.

Författaren drar följande slutsats:

The dismal experience of Malmö undermines the theory that immigration has benefited the Swedish economy. The historical birthplace of the Swedish Social Democratic movement, increasingly looks like a blighted American city in terms of segregation, poverty, crime and poor economic performance.

Bloggen skrivs av Tino Sanandaji, Research Fellow at the Research Institute of Industrial Economics, som är ett av våra mest kvalificerade forskningsinstitutet under ledning av Magnus Henrekson. Institutets webbsida är också värd att följa.

Vi ska vara justa mot invandrarna

I morgon handlar Uppdrag granskning om integration. Programmet har föregåtts av polemik mellan Aftonbladets Martin Aagård och den programansvarige Nils Hansson och Janne Josefsson.

Meningsutbytet gäller en av programmets redaktörer Per Brinkemo. Det visar sig att Brinkemo då och då skriver läsvärt i sin blogg om invandring, speciellt somalier.

Några uppgifter som fastnar i minnet

• 3 823 somaliska medborgare har ”beviljats anknytning” under 2012 varav 3 263 barn och 560 vuxna. Vilken otrolig mängd barn! Förmodligen är barn i detta fall personer under 18 år.
• 33 200 somalier väntas komma till Sverige mellan 2012 och 2016. Hur vet man det? Hur ska de kunna tas om hand? Hur ska de kunna komma in i svenska samhället och ha samma rättigheter och skyldigheter som andra svenskar?

Brinkemo tycker att ”man borde skicka ner personal till Addis Abeba som kan förbereda alla de tusentals somalier som väntar på att återförenas med sina familjer i Sverige”. Det känns angeläget.

Risken är ju att många, förmodligen allra flesta, av dessa barn inte vet att de måste lära sig läsa, lära sig det udda språket svenska, klara av att gå igenom svensk skola, ha dåliga bostäder i trista bostadsområden och sedan vänta på jobb som de aldrig får.

Kanske skulle några säga nej tack till möjligheten att flytta till Sverige. Kanske tom alternativet att stanna kvar i Somalia och hjälpa till att bygga upp landet igen blir ett mer attraktivt alternativ.