Hur mäts den globala temperaturen?

Engelska vädertjänsten, Met Office sammanställer klimatdata för bl.a. IPCC. De är dessutom riktigt bra på berätta vad de gör. 

En av deras mätserier, som heter HadCRUT3, visar den globala temperaturen på jordens yta månad för månad (diagrammets nollpunkt är genomsnittet under perioden 1961-90):

Diagrammet visar att temperaturen föll från 1875 till 1910, sedan steg till omkring 1942, åter föll till 1950 för att därefter åter stiga fram till 1998. Från det lägsta läget 1910 till 1998 har temperaturen ökat med en grad.  Men vad händer efter 1998? 

Met Office publicerar helt aktuella data, just nu ända fram till juli 2008. Detta diagram visar utvecklingen sedan 1998:

Obs att det är den globala temperaturen som visas och att januaritemperaturen därför borde vara densamma som i juli om klimatet vore konstant. Perioden februari till augusti 1998 var ovanligt varm, sedan föll den ca 0,2 grader och var ganska stabilt fram till november 2007. Efter några fyra kalla månader verkar temperaturen återgår till den nivå som gällt under 2000-talet. 

Met Office mäter världstemperaturen i samarbete med Climatic Research Unit vid Environmental Sciences University of East Anglia i England.

Tillsammans sammanställer de data från 3000 väderstationer sedan 1850. Fram till 1950 var dock antal väderstationer mindre.  På land finns mätstationerna främst i den industriella världen. Mätningarna till havs är begränsade  och svårtolkade.

Det är givetvis svårt att ställa samman alla data. Först måste man ta hänsyn till utebliven rapportering och fel på utrustning, handhavande och inrapportering  av mätdata.

Man måste sedan väga samman mätvärden över havet mot samtidigt uppmätta värden över land, mätningar på högre höjd med dem på lägre, etc.

Än viktigare är dock att miljön runt mätstationerna förändras; skog avverkas, städer och kommunikationer byggs ut. De flesta miljöfaktorer leder till högre temperatur vid stationerna. När påverkan är alltför kraftig exkluderas stationerna, men inte vid mindre höjningar.

Slutligen så utvecklas också metoderna för själva sammanställningen av data. Den dataserie som refereras ovan är gjort på ett nytt sätt.

CRU skriver om svårigheterna:

Stations on land are at different elevations, and different countries estimate average monthly temperatures using different methods and formulae. To avoid biases that could result from these problems, monthly average temperatures are reduced to anomalies from the period with best coverage (1961-90). For stations to be used, an estimate of the base period average must be calculated. Because many stations do not have complete records for the 1961-90 period several methods have been developed to estimate 1961-90 averages from neighbouring records or using other sources of data. Over the oceans, where observations are generally made from mobile platforms, it is impossible to assemble long series of actual temperatures for fixed points. However it is possible to interpolate historical data to create spatially complete reference climatologies (averages for 1961-90) so that individual observations can be compared with a local normal for the given day of the year.

Det finns alltså åtskilliga problem vid sammanställningen av mätdata. Samtidigt kräver prognoser av den framtida temperaturen tillgång till historiska data. Så det gäller att samla in så mycket data som möjligt och tolka dem så gott det går. Låg kvalitet på de historiska uppgifterna gör helt automatiskt att kvaliteten på prognosen blir sämre.